Gunnar Borg
”Wikmanshytte Bruks underlydande personal med familjer och orten för övrigt har under den gångna söndagshelgen upplevt en av sina största högtidsdagar.
Det nuvarande bolaget Wikmanshytte Bruk AB, som för ett kvartssekel sedan övertog de tillgångar som fanns kvar i konkursboet efter Larsbo Norns Aktiebolag 1921 har som bekant firat händelsen med en celeber festlighet med medaljutdelning och gratifikationer av skilda slag.
Det är naturligtvis mycket arbete som ligger bakom för att organisera en så stor apparat som jubiléet. Den glada framsidan av medaljen går ju lätt många gånger att ordna, om det är en liten organisation eller detalj. Men blir det en större institution med många anställda så blir saken svår att ordna till allas belåtenhet, då det finns unga och gamla, olika anställningsår och många andra omständigheter som spelar in vid bedömningen och gottgörelsen för olika prestationer.
Man måste naturligtvis dra upp gränser och då kommer man på en gång i beröring med fall som en outsiders har så lätt att döma i. Man har så lätt att göra anmärkningar om det är några anhöriga eller någon kär vän som är nära den uppstakade gränsen.
Det är nu inte dessa missnöjdas talan som undertecknad vill få framfört med denna Vikmanshytte notis utan jag vet att det sitter många tidningens läsare till anhöriga Vikmanshyttebor ute litet varstans i vårt land som gärna vill höra hur den stora händelsen ägt rum
När jag på natten efter dagens många händelser och upplevelser slår mig till ro och tar fram den minnesskrift bolaget hedrat samtliga gratifikanter med tänker jag: Kanske är denna skrift och dagens upplevelser begynnelsen till den industriella demokratins införande i Vikmanshyttan. Många ruskar naturligtvis på huvudet och säger att det är överord. Undertecknad anser däremot att saken kan diskuteras.
Jag tänker på när man satt i kyrkan och hörde prosten Ekbloms ord, att han kunde läsa ortens och Wikmanshytte Bruks historia i de gamla kyrkböckerna. Hur släktled efter släktled verkat till nytta och gagn för orten och dess industrier. Dessa ord var inte överdrivna!
Vid detta tillfälle måtte det väl inte funnits någon i kyrkan som hade den tanken att han var förmer än någon än någon framför de andra medaljörerna. Utan det har naturligtvis varit en samverkan mellan olika grupper och människor, som gjort att vi för närvarande har en så god industri i orten, som Wikmanshytte Bruk.
Det var med vördnad man såg upp till de 300 medaljörerna som hade olika anställningsår från 25 till 65 år. För att få denna utmärkelse har räknats 25 anställningsår och en ålder av fyllda 43 år. Alla som sedan varit anställda i ett år fick också en gratifikation på 150 kr varefter beloppet steg med 15 kr tills man uppnått tio år, varefter samtlliga, även med högre anställningsår fick 300 kr.
Den som arbetat under ett år fick beloppet minskat med 12.50 kr per månad och det lägsta beloppet var 50 kr för en anställningstid av tre månader. Gamla arbetare som tidigare slutat och ej hade det nuvarande bolagets tjänsteår fick också 200 kr var.
Bolagets tjänste- och förmän fick också gratifikationer motsvarande en månadslön.
G.B.”
(50-årige smeden Gunnar Borg kommer alltså till tals i avisan Dala-Demokraten där han i ett antal år var lokalkorrespondent. Vi måste tilllstå att reglerna för gratifikationerna som delades ut vid det aktuella jubiléet var snåriga, inte så konstigt att vissa berörda hade synpunkter. Att smeden Borg hoppades att dörren till ökat inflytande hade öppnats något i och med jubiléet genomförande, det var en efterlängtad och behövlig önskan…)