I äldre tider fick de anställda mestadels sina livsförnödenheter av bolaget. Patronerna skaffade hem de varor som inte producerades vid det egna bruket. Dåtidens inhemska kommers reglerades genom avdrag på lönen.

De så kallade uttagen skedde på bestämda tider. Varorna förvarades i spannmålsmagasinet. Alla anställda hade motböcker eller kontraböcker, vari de olika uttagen bokfördes. Det gällde allt – från spannmål, mjöl, sill till smör…

De kontanta medlen blev det helt naturligt inte mycket av – det mesta, oftast allt, gick åt till uttagen. Inför en helg önskade sig smeden B ett litet kontantbidrag. Efter verkställd avräkning på brukskontoret visade det sig emellertid att några kontanter inte fanns tillgängliga. När smeden kom tillbaka till arbetet berättade han för kamraterna: Motboken var så fullsmetad med sill och smör så jag fick inte ett enda korvöre!

Uttagen ombesörjdes oftast av brukskvinnorna. En gång då de var församlade utanför magasinet och väntade på att bokhållaren skulle komma och öppna, blev de varse brukets tjur. Denne respektable best hade kommit ut ur sin inhägnad och kom bölande till anfall. Det gamla stallet blev dessbättre kvinnornas räddning – trodde de. I stället för tjurens påhälsning råkade de i stället ut för stallgumsen. En och annan fick sig en smäll, berättade historien, men ”utdelningen” hade förstås blivit ännu värre om tjuren hade fått rumstera.

Före sekelskiftet, 1800-1900-talen, tillverkade bruksbefolkningen själv sitt potatismjöl. Sedan potatisen var upptagen på hösten sattes det upp en potatisrivare vid kvarnen. Rotfrukterna gjordes ordentligt rena, varefter den rivna massan sjunkit till botten kramades och siktades över ett vattenkar. När den finaste massan sjunkit till botten avlägsnades vattnet. Bottensatsen torkades i långpannor över köksspisen.

De grova, så kallade revorna, användes som kofoder.