År 1675 övertog brukspatron Johan Angerstein ålderman Hienrich Hentzels del i Wikmanshyttan och två år senare byggdes hyttan (i andra sammanhang kallad masugn) som var en så kallad mulltimmershytta med pipa av sten och ytterväggar av timmer med hårt tillstampad jord mellan dem och pipan, om till stenmasugn efter den franska metoden.
På grund av de vedslukande metoder som vid denna tid användes både vid gruvorna och vid förädlingsverken började den bäst belägna skogen ta slut. För att säkra skogstillgången för de verk som ansågs viktigast, nämligen kopparverken, gjorde myndigheterna undersökningar beträffande järnverkens existens-berättigande i Bergslagen. Och utfärdade år 1689 priviligier för de verk som skulle få fortsätta sin verksamhet.
Wikmanshyttan fick då sina första privilegier, i vilka efter en lång inledning och ett påpekande att hyttan med gott fog kunde dömas ut, därför att den hade reparerats år 1677 utan tillstånd. Tillstånd beviljades på villkor att endast så mycket tackjärn tillverkades som kunde smidas ut i Pinkhammaren och Thurbo hammare. Därtill föreskrevs att ingen mark eller skog som försåg Wikmanshyttan med träkol eller andra förnödenheter fick säljas eller på annat sätt av-skiljas – att hyttan, helt sonika, uteslutande dravs med egna träkol.
Samtidigt utdömdes de andra hammarsmedjorna i Wikmanshyttan och detta medförda att bönderna blev utan hammare. År 1693 köpte brukspatron Angerstein bergsmännens återstående tredjedel i Wikmanshyttan under det att bönderna hade kvar sin del och anlade en ny hammare år 1694, kallad Lillhammaren (Lissla eller Lissens smedjan), möjligen vid det lilla fallet nedanför stålverket. År 1695 tycks emellertid brukspatronen ha köpt även deras del i hyttan och blev då ensamägare av densamma.
Därmed övergick Wikmanshyttan från sin 300-åriga tillvaro (eller rent av längre tid) som bergmanshytta till brukspatronhyttan och bruk. Så länge bergsmännen fick tillverka osmundsjärn kunde de klara tillverkningen på ett till-fredsställande sätt men efter övergången till tackjärn behövdes fackmän både för blåsningen i hyttan och för uträckningen i hammarsmedjan. Dessutom hade bergsmännen svårt att åstadkomma det kapital som erfordrades för modernisering av anläggningarna. Belysande är Bergskollegiums inställning till frågan: det var i allmänhet dåligt stångjärn som bergsmännen levererade. De kunde hålla sig med kunnigt folk och hade små och lätta hammare – och slösade med träkol och skog.
ORD OCH INGA VISOR! MÅNGA OCH SNÅRLIGA BESTÄMMELSER! OFTA SOM GYNNADE DET STÖRSTA TILLVERKARNA, SPECIELLT KOPPARBRYTNINGEN OCH DITO TILLVERKNING! ELLER HUR?
Wikmanshyttan klarade sig i alla fall rätt bra. Och bättre skulle de bli längre fram i tiden när exempelvis det världsledande verktygsstålet CRU kom i till-verkning.
En sak är väldans glasklar, järn- & stålhistoria à la Wikmanshyttan är jätteintressant.