Det skrevs industrihistoria vid vikmanshytteindustrin i slutet av 1940-talet, närmare bestämt år 1947. Då bröts en månghundraårig tradition vad gäller den helt mansdominerande verksamheten. Dörren öppnades, om än försiktigt och bara på glänt, för ortens kvinnor att beviljas utkomsten i den alltid förmenade tunga industrin. Och det blev redan från början ett ”lyckokast” både för bruksbolaget och de kvinnliga pionjärerna.

Astrid Axelsson

Det var Astrid Axelsson och Svea Bergman som fick förmånen att bryta den invanda trenden. Båda hade, som vanligt var, jobbat på Brukets lantbruk och visat en ambition och vilja som kom till nytta även i detta nya sammanhang. De anställdes i den så kallade centerlesslipen och härbergerades i dåvarande stål-boden. Det blev i princip omgående fråga om skiftgång eftersom maskinparken var begränsad och efterfrågan av det slipade verktygsstålet, benämnd WH 60 Silverstål fann allt fler köpare.

Kvinnorna vande sig allteftersom vid åtta timmars maskinarbete, även om det nya jobbet hade en helt annan

Svea Bergman

”karaktär” jämfört med sysslorna inom jord-bruket. Bruksledningen var än nöjda med pionjärernas insatser och just denna verksamhet expanderade – fler slipmaskiner och fler kvinnliga arbetstagare. Ny arbetsplats bereddes i bottenplanet på den nybyggda fastigheten Färdigställningsverket.

Silverstålet

bestod av verktygsstålet WH 60 (C 1.25 %, Si 0.70 %, Cr 2.0 %, V 0.15 %) och försågs tack vare slipningen med noggranna mått och finslipad yta helt fri från avkolning. Resultatet blev ett idealstål för tillverkning av borrar, stansar, gäng-verktyg och andra små verktyg. Vidare användning: axlar och andra konstruk-tionsdetaljer i telefoner, mätare, kontorsmaskiner, radioapparater och diverse instrument. Ett brett användningsområde, alltså!

Standarddimensionerna var 2.0 till och med 30.0 millimeter, toleransen var ISA h8.

Även en annan kvalitet, kolstålet WH 11, kunde förekomma som silverstål – om kunderna så önskade.

Nog med teknisk fakta!

Ja, så kunde det gå till när en gammal industriell tradition i Vikmanshyttan bröts – förstås med kvinnornas entré inom den tunga industrin men också – väl att notera – då bolagsledningen satsade på manufakturering (vidarebearbetning av eget halvfabrikat). Detta hände inte alltför ofta… Tvärtom, alltför sällan,

Allteftersom åren gick fler kvinnor tillfälle att jobba i verket, bland annat som traversförare. I avsaknad av tillförlitlig statistik från denna tid får vi göra en kvalificerad gissning vad gäller andelen kvinnor. Som mest 12 – 15 procent – och då är förstås inte administrationen och försäljningen inräknade. Det gick till och med så långt att särskild utbildning anordnades för kvinnor som kom att syssla med förekommande mekanisk bearbetning.

Även i gamla Vikmanshyttan med fortfarande gammaldags tänkande och göranden kunde således ”nya” vindar blåsa. Vändningen kom antagligen alltför sent, skulle det visa sig…