Följande utspelade sig inom bruksindustrin på försommaren 1964:

Vid ett sammanträde med företagsnämnden vid Wikmanshytte Bruk framförde dåvarande överingenjören synpunkter kring problemet ”att omplacera” personal. Uttalandet kom att bekräftas i det av honom själv justerade protokollet. Bland annat hade sagts och återgavs i skrift:

”Inom den tunga industrin är det alltid svårighet att omplacera personal som av någon anledning vill ha lättare arbete. Vid en analys har vi funnit, att av stålverkets nuvarande personal, ca 540 st., är det 97 st. som man måste ta speciell hänsyn till vid eventuell omplacering.

Av dessa är det 21 st. som nu utför sådant arbete att de helt skulle kunna undvaras. Dessa kostar företaget ca 350 000 kr/år, vilket alltså betyder att lönsamheten är lika mycket lägre.

I fortsättningen kan vi ej lova att bereda nytt arbete åt alla som kommer med läkarintyg för att erhålla lättare, olämpliga för skiftgång o.d. De tidigare nämnda fallen kommer att tagas under omprövning och samtliga fall som hädanefter inkommer skall ställas under prövning.”

Ord och inga visor, kan vara den första kommentaren. Facktidningen Metallarbetaren var mindre nådig i sina kommentarer och de fackliga representanterna blev både ledsna och förbannade. Fanns det ”ugglor i mossen”, var det saker och ting med negativ innebörd på gång. Hade plötsligt arbetstagarna på Bruket blivit annorlunda värda? Frågorna var många.

Så här efteråt kan man säkert peka på en rad omständigheter av framtida slag som redan vid det laget höll bolagsledningen i stora funderingar. Det allra närmaste i tiden var nedläggningen av många års portvaktsysslor som äldre medarbetare och/eller ”för tidigt utsliten” personal utförde och fyllde en viktig funktion.

Det är nog även ingen större överdrift att vikmanshytteindustrins vara eller inte vara alltemellanåt (och redan) diskuterades bland vissa ansvariga. Att ovanämnda var startskottet till ”ett annat leverne” inom WBAB vågar vi påstå. ”Vilket skulle bevisas” säger man ju inom matematiken. Den konkreta bevisningen lät inte vänta på sig, heller…

Vi avrundar med några arga kommentarer ur nyssnämnda Metallarbetaren nr 23 av den 3 juni 1964:

” Detta gäller alltså arbetare som mer eller mindre slitit ur sig i företagets tjänst. När de inte längre orkar med de tyngsta jobben, så har arbetsgivaren inte längre någon användning för dem.

Det måste brista en del i kapaciteten hos en chef, som inte får ut ett uns av produktivt arbete från 21 arbetare med 350 000 kr i sammanlagd årsinkomst! När överingenjören talar om arbetarna betecknar han dem som ”st.”.

Det kanske finns 1 st. överingenjör för mycket vid Wikmanshyttan?”