Vällingklocka

En gång i tiden ”styrdes” både arbetsliv och social närvaro på bruket av ett par återkommande inslag. Det rörde sig om stålindustrins ångvissla – i folkmun luren – och lantbrukets vällingklocka.

Arbetsdagarna rutades således in i ett förut bestämt tidsmönster och skeendet var invant för alla berörda. I stället var det så att reaktionerna kunde komma när lurningen och ringningen uteblev av någon anledning eller inte ägde rum på gällande tider.

Ångvisslan sköttes till en början manuellt och av personalen vid ångpannan. Sedermera automatiserades systemet, men det var alltid viktigt att rätt tid fanns på den styrande klockenheten.

Samma fenomen som kring utebliven ”signalering” kunde uppstå i verket, i smedjan, om hamrarna slutade slå. När dunkandet slutade var det något som i stod rätt till.

Det är förstås svårt att förklara det så kallade sociala inslaget för bruksborna. De gamla och återkommande rutinerna skapade säkert en trygghet – men vanligheten gjorde att ingen reagerade när det ”rullade och gick”.

Till och med oxarna på deras tid – kanske också när hästarna kom in i verksamheterna – vande sig vid vällingklockans klämtande. Det sägs i alla fall att oxarna snart nog lärde sig vad ett klämtande betydde. Och incidenter uppstod när ett arbete var på gång, klockan klämtade och oxen vände om och skulle för-passa sig hemåt. Det finns sanna historier, riktiga oxhistorier minsann som om dråpliga episoder som kunde uppstå.

Som vi alla förstår ingår ovannämnda iakttagelser i den gamla brukshistorien. Det fungerade emellertid riktigt bra förr, flera tionden in på 1900-talet.

Bilden visar vällingklockans placering på takåsen på dåvarande sädesmagasinet invid stallet. Förresten, den gamla klockan har bevarats och kan numera beskådas på Bruksmuseum.

PS Ordet vällingklocka förklaras med: en klocka som användes på större gårdar för att kalla till måltid eller arbete.