Slaggen på gravhögen i Bya tyder på tidig järnframställning, men om den är från myrmalm och bergmalm är obekant. Lämningar från järntillverkning av myrmalm är mycket fåtaliga i våra trakter i motsats till exempelvis Stora Tuna och andra ställen utmed Dalälven.
Järnet tillverkades i gamla tider i små gropar i marken, och man har järnslagg i Bya i en rund grop av omkring 75 centimeters genomskärning. Gropen fylldes först med ved, som fick brinna till glöder, varefter malm som först torkats över en stockeld skyfflades på glöderna. Efter 3 till 4 timmar fick man på gropens botten en slaggig järnklump med en vikt av 8 – 10 kilo, som kunde användas för vidare bearbetning till vapen och redskap.
Grophyttorna förbättrades efter hand, gjordes större, stensattes och murades med lera och försågs med dragöppningar. Småningom placerades blåsbälgar i dragöppningarna, och hyttorna kallades blästerverk i vilka dygnstillverkningen torde ha uppgått till omkring 75 kilo. De gjorde högre, upp till ett par meters höjd, med timmerväggar och hårt stampad jord mellan dem och hyttpipan av sten. Först användes handbälgar, sedan trampbälgar och slutligen vattendrivna bälgar.
När hyttorna hade nått denna betydelsefulla utveckling flyttades de till vattendragen, troligen på 1300- och 1400-talen. Vid denna tid uppstod antagligen flertalet platser i Hedemora socken som ha namn på –hyttan: Davids- hyttan, Ivarshyttan, Klämshyttan, Köningshyttan, Norrhyttan, Norshyttan, Nyhyttan, Pershyttan, Prästhyttan, Vikmanshyttan.
Järnklumpen som erhölls i de primitiva hyttorna hamrades ut och klövs men fick hänga ihop vid ena kanten, ungefär som fingrarna på en hand – och det har antagits att detta skedde för att under lätta transport på häst-rygg. Vid export höggs järnet i stycken, osmundar, med faställd vikt, ca 3,5 hekto, vilka packades i fat med 600 osmundar (ca 200 kilo). Dessa kördes till Västerås där de lastades på båt till Stockholm för vidarebefordran – mestadels till Tyskland.
Vattenkraften är förutsättning
Självfallet var det vattenkraften som behövdes för att driva blåsbälgarna och föranledde byggandet av Vikmanshyttan. Nivåskillnaden mellan Vikmanshyttesjön och sjön Gåran en kilometer längre ned var knappa 40 meter, uppdelad i flera mindre fall med en vattenmängd som var lämplig för den tidens resurser.
Den första hyttan byggdes vid översta fallet helt när den plats där den Westmanska rostugnen nu står och bergsmansgårdarna uppfördes en liten bit därifrån och bildade Byn. Hyttan var högst fyra meter hög och terrängen så lämplig att stigningen från malmbacken upp till hyttkransen blev obetydlig, vilket naturligt-vis underlättade uppfraktningen av malm och träkol. Malmen kördes från Bispberg på vinterföret. Det första järnet var så kallat osmundjärn.