Ett blad ur den gamla stålkatalogen

Att det har producerats olika sorters stål vid vikmanshytteindustrin under årens lopp är ett kort och koncist påstående. Att specialprodukterna blev ganska många med tiden, är också ingen överdrift. Och för det tredje, att det mest användbara och erkända utgjordes av verktygsstålet, det en gång världsberömda, så kallade degelstålet.

I det här fallet handlar följande rader om det vikmanshyttska compoundstålet. I början av 1990-talet presenterades en rapport av före detta överingenjören vid Bruket Carl Gustaf Ehrenstråhle. Den innehåller förstås en lång rad av teknisk fakta som sig bör men vi lovar i det här sammanhanget att inte ”gå alltför djupt” i faktaskrivningen.

Definitionen
Med compoundstål avses en genom förhöjd temperatur och7eller högt tryck eller genom svetsning åstadkommen metallisk bindning mellan två eller flera relativt tjocka stålskikt, vilka inte skiljas åt vid bearbetning eller vid den praktiska användningen.

Beroende på framställningssättet skiljer man mellan gjutcompound, vällcompound, svetscompound, sprängcompound.

I Vikmanshyttan tillverkades compoundstål enligt de två förstnämnda metoderna med verktygsstål och lågkolhaltigt stål som ingående komponenter.

Historiken
Föregångare till compoundstål var s k damaskenerstålet. Detta tillverkades genom sammansmältning eller vällning av ett antal järn- och stålplattor av olika hårdhet, vilka sedan smiddes ut. Metoden, som tillämpats före vår tidsräknings början, har orientaliskt ursprung och användes vid vapentillverkning (värj- och sabelklingor och senare även bösspipor. Den har fått namn efter staden Damaskus, den främsta tillverkningsorten och handelsplatsen. Metoden kom till Europa på 300-talet. Under vikingatiden (800 – 1500 e. Kr.) var spjut och svärd vanliga i Skandinavien.

Den tidigaste svenska dokumentationen vd gäller tillverkning av och användning för vad som motsvarar compoundstål återfinnes i Chr. Pollhems ”Patriotiska testamente”, nedtecknat 1745-1776. I detta har Polhem sammanfattat sina erfarenheter från verksamheten vid Stjernsunds bruk.

Utvecklingen i Vikmanshyttan
Exakt när compoundstål började tillverkas i Vikmanshyttan har ej kunnat fastställas, men den första produkten har förmodligen utgjorts av stålade råämnen till liar. I början av 1800-talet fanns i hedemorabygden drygt 100-talet liesmeder. Dessa erhöll ämnesjärn och stål från de närbelägna bruket och tillverkningen i liesmedjorna kan uppdelas i tre steg:

1. tillverkning av vällda råämnen genom
   -kapning av järnet till lämplig längd
   -uppfläkning och vikning
   -inläggning av stålet, som var avsett till egg, samt värmning
2. slätning och päning av det vällda ämnet, utsmidning på bredden och formning till färdig lie
3. härdning och slipning

Alla operationerna utfördes för hand.

Under 1800-talet började bruken – däribland Vikmanshyttan – i viss utsträckning förse liesmedjorna med stålade råämnen. Operationen enligt 1) utfördes då vid bruket med hjälp av vattenhjulsdrivna hammare. Detta synes vara början till compoundstålstillverkningen i Vikmanshyttan.

Andra produkter som relativt tidigt tillverkades utgjorde stålade ämnen för yxor och plogstål.

Större kapacitet i valsverken
i och med att valsverken i Vikmanshyttan blev driftsklara och togs i produktion år 1923 utgjorde varmbearbetningen inte längre begränsning och tonnaget compoundstål ökade snabbt de närmast följande åren. Det producerades fortfarande huvudsakligen ämnen för liar och yxor men tämligen omgående började man tillverka plogstål och knivstål för Mora-knivar.

Leverans av compoundstål skedde direkt mot tillverkningsorder, varför lagerläggning av färdigt material i Vikmanshyttan inte var aktuell.

… och så upphör tillverkningen
Då stålverket (i dagligt tal kallat martinen) och götvalsverket lades ned i Vikmanshyttan (vi har kommit fram till år 1970) och göt- och ämnestillverkningen inom Specialstålverket koncentrerades till Söderfors avsågs att tillverkningen av compoundstålämnen skulle överföras dit. Det visade sig emellertid att värmeugnarna till götvalsverket i Söderfors inte var lämpliga för den höga temperatur som erfordrades, reparationskostnaderna blev för höga9. En marknadsundersökning visade dessutom att compoundstålstonnaget var i avtagande, huvudsakligen på grund av ersättning med helstål. Beslut fattades därför att tillverkningen skulle upphöra 1974.

”Det var roligt så länge det varade” är kanske ett utryck av för litet allvar uti. ”Den gamla compound-åldern” var definitivt förbi men vi tänker i alla fall tillbaka på nyttan för alla skickliga liesmeder runt om i våra trakter när det begav sig. Om föränderligheten ändå hade varit mildare på en massa andra områden, men ack…

P S
Ursäkta, det blev ju ganska mycket tekniskt innehåll i vår återblick. Det är inte så lätt att yxa till något knivskarpt, skulle liemannen uttryckt det – om han funnits…