Fackrepresentanter samlade på Brukshotellet i Vikmanshyttan

Efter att Stora Kopparberg låtit meddela att vikmanshytteindustrin skulle införlivas med befintliga Stora-verksamheter i Söderfors hade oron för fram-tiden varit ett återkommande samtalsämne för de bruksanställda. Frågetecknen var många och det blev naturligt att skeptisismen bredde ut sig alltmer. En del tyckte nog att alltför många lät ” måla f-n på väggen”, det skulle nog ordna upp sig efter ett tags turbulens.

Så här i efterhand – åtminstone – fick tvivlarna rätt. Beslutet att lägga ner smältverket, martinen, blev droppen som fick allt att tippa över. Det samlade facket – Metall-SALF-SIF – försökte få företagsledningen återta beslutet, eller åtminstone senarelägga nedläggningen. Det stod klart att om vikmanshytteindustrins ”hjärta”, d v s att smältverket försvann – då var det kört för framtida verksamhet. Gamla erfarna stålverksarbetare kunde helt enkelt inte acceptera att så skulle ske.

Stora-chefen uppvaktades på residenset i Falun. Den första träffen ägde rum i början av april 1968. Vid ett nästa möte meddelades det att nedläggningen var framflyttad ett år. Hur det nu ”dividerades” fram och tillbaka genomfördes ned-läggningen sommaren 1970.

Då hade åderlåtningen av vissa bruksaktiviteter redan verkställts, bland annat hade hårdmetalltillverkningen avyttrats till Fagersta men också andra struktur-rationaliseringen hade aviserats.

Gamla vikmanshytteindustrin, och sedan årsskiftet 1921/22 som Wikmanshytte Bruks AB, gick i graven. De återstående knappa tio åren förflöt under namnet Specialstålverken ( i Söderfors och Vikmanshyttan)

Apropå ovannämnda ”förhandlingar” skrevs följande: I alla överläggningar framträdde den erfarne fack- och kommunalmannen Ruben Elg som en rättfram och frispråkig representant för hela samhällets invånare. Han visste hur ”psalmerna gick” och hade sedan tidigare erfarenhet av de höga herrarnas resonerande och handlande.