Om vi går långt tillbaka i tiden var det bergsmän som regerade på gamla Vikmanshyttan. De var ofta flera till antalet under samma tidsepok och ute-slutande mer eller mindre ägare av de aktuella och rådande verksamheterna. En helt annorlunda situation jämfört med nutida industriledare som mestadels fungerar som operativa chefer.

Sedan kom en tid, vi kan kalla den för brukspatronerna era, då både ägandeskapet och tjänsteutövningen var mera sammansvetsat, några undantag fanns dock. Brukspatronsläkten Angerstein förknippas starkt med makten och skötseln över Vikmanshyttan – och också över Thurbo för den delen – en period som sträckte sig från mitten av 1600-talet och fram till två decennier in på 1800. Den andra brukspatronsläkten som ingår i den vikmanshyttska historien hette Ulff från 1828 genom Otto Friedrich Ulff.

Och det är Otto Friedrich´s son Carl Reinhold som blir den förste bruksdispo-nenten i Vikmanshyttan. Året var 1849. En mycket driftig ledare som utveckla-de järn- och stålindustrin på Bruket – en framgångsrik epok som troligtvis saknar motstycke i bruksindustrins långa historia. Carl Reinhold Ulff såg verkligen möjligheterna i det nyuppfunna degelstålet och det handlade om ett verktygsstål som blev vida berömt – ja, till och med världsledande.

Det blev således åtta bruksdisponenter som ytterst hade ansvaret för bruksföretagets utveckling och överlevnad. Så här lyder deras namn och tiden för respektive ledare. Observera att Brukets näst sista chef och den före detta sjökapten, Arvid Olsson, hade de flesta tjänstgöringssåren, nämligen runt tre decennier.

• 1849 – 1874 Carl Reinhold Ulff
• 1875 – 1900 Henrik Gahn
• 1901 – 1908 Tom Bergendahl
• 1908 – 1918 Gunnar Liberg
• 1918 – 1919 Folke Sandelin
• 1919 – 1921 Gustaf Tidholm
• 1922 – 1953 Arvid Olsson
• 1953 – 1967 Ture Omberg