Bengt Nilsson, tre fr.h., berättar här om arbetet i smedjan
Smeder vid 2:ans hammare när jag började där 1963 var Ernst Sundström, Ruben Elg och Lennart Hedin. Smidet omfattade ringar, stänger och vändskärsfräsar.
De största ringarna vägde 50 kilo. Det var mycket noga med måttet, ovaliteten fick inte vara mer än noll till två millimeter. Ringarna skulle sitta i jaktplansmotorer, i A 32 Lansen.
50 kilos ringarna ämnades på under storhammaren, där drevs de i ett don som var 90 mm. Sedan följde omvärmning och vidare till ringhammaren. Där fortsatt vidgning av hålet, till färdigmått. Måtten som gällde: ytterdiametern 580 mm och hålet 450 mm. Stålkvaliteten var WH 64. Även mindre ringar förekom, då var måtten 200 x 50 x 40, kvaliteten WH 410 och vikten mellan 5 och 8 kilo.
Redan här kan vi med bestämdhet konstatera: smedens arbete fordrade ingalunda enbart kraft utan också en stor portion teknik – och som kan förstås av ovanstående, en noggrannhet av ”stora mått” om man får skoja till alltsammans…
Stängerna som tillverkades var av varierande mått och vikt, exempelvis 100 x 10 mm.
Hylsor stod även på tillverkningsprogrammet. Kvaliteten WH 64 och smidet av det svåra slaget. Måtten: höjden 150 mm, hålet 130 och godset 25 mm, Inför hålningen var det absolut största noggrannhet som rådde, ämnet skulle vara rakt. Ett dorn, ungefär 60 mm lång, slogs i, sedan smidde man ur den genom att lägga omkull ämnet och runda det, vidare vända upp ämnet och göra likadant från andra hålet. Fortsättningsvis användes större och större dorn till hylsan var klar.
Sill-lake kom till god nytta, minsann. Dornerna smörjdes nämligen med dylikt.
Hängde ni med i smidesprocessen? Inte så lätt precis men kanske nödvändigt för att någotsånär kunna ta del av dåvarande smideskultur.
LÄROMÄSTARNA OCH ARBETSKAMRATERNA
Året var som sagt 1963. Min första kontakt med den nya arbetsplatsen bestod av ett jobb som släggdräng, åt smeden Gunnar Viberg. Det dröjde emellertid inte så länge innan jag fick stifta bekantskap med 2:ans hammare.
Som regulerare och läromästare fick jag en mycket känd profil på Bruket, nämligen Skedvi-Gösta Andersson, en i mitt tycke snäll person. En liten fin historia i sammanhanget vill jag bjuda på. Gösta och synare Martin Sälgström stod och pratade en dag när jag regulerade åt Ernst Sundström. Martin sa´: Det går bra för Bengt att regulera! Jaa, det gör det, konstaterade Gösta, men inte är han lika bra som mej i alla fall, kom ihåg det…
Arbetskamraterna ja – Ernst Sundström var mycket teknisk och noga likaså Ruben Elg. Jag regulerade mycket åt Ruben som dessutom var en stor humorist. Jag kommer ihåg en lördag, vi hade en heta kvar innan helgen, när Ruben kom piprökande och började deklamera: ”Far min där hemma säger att jag är dum som håller av tattarens Emma men vad bryr jag mej om att hennes hår är så svart som de mörkaste nätterna, ej underligt då att jag längtar efter så ättera…” Ruben var också fackets ordförande under många år och satt i förbundsstyrelsen, förutom allt engagemang i landsting och kommun.
Ernst var också en stor deklamerare och en hel del humor. Jag kommer ihåg när en blivande ingenjör stod och tittade på när jag smidde en vändskärsfräs och enbart mätte diametern, inte tjockleken. Ingenjörn frågade då Ernst, varför? Joo, sa´Ernst: det behöver han inte för han är son till Mått-Johansson i Eskilstuna.
När sedan både Ernst och Ruben pensionerades under andra hälften av 1960-talet hette de nya arbetskamraterna Lennart Hedin, Artur Lind och Dan Hagman. Mycket av smidet flyttades till Storhammaren och bestod av tyngre bitar som 50 kilos ventiler, ringar och stänger. Det kom också ett nytt slags smide när vi smidde fräsar och vissa ringar i så kallade dynor. Det blev större kvantitet på det viset men det tog onekligen bort en hel del av smedens yrkesskicklighet. Regulerare vid denna tid var Claes-Einar Eriksson, Kurt Myrbråten och Åke Pluto Carlsson. En annan hammare kom också in i bilden, en amerikansk som vi kallade Nixon.
2:ans hammare
I nyssnämnda hammare tillverkades mindre ventiler, vi drev också ventilerna där i dynor. Vi fick dessutom en smidesmaskin från Söderfors som tog över en hel del av handsmidet.
Så här slutar Bengt Lutis Nilsson sin helt personliga återblick från vikmanshyttesmedjans aktiva dagar. Det här väl också till saken att berätta, Bengt sadlade om och blev skogskarl. Tyvärr råkade han ut för en olycka och fick avsluta det fria arbetslivet i förtid.
PS
En av 2-ans hammare kan nu för tiden beskådas på bruksmuséets anläggning. Det gäller ju verkligen att bevara Vikmanshyttans smideskultur i bästa minnet!