1960-talets ”stålkarta”
Den numera saligen avsomnade STOCKHOLMS-TIDNINGEN kom i februari 1963 med en artikel om situationen för de svenska järn- och stålverken. Det var minsann ingen ”rolig” läsning för denna basnärings intressenter och anställda. Oron var stor och befogad och massor av ingrepp, så kallade struktur-rationalisering blev följden under främst ett 20-tal år framöver.
Innan vi går in på vad som sades, eller rättare sagt skrevs, i den då högst aktuella och informativa artikeln kan vi konstatera, att för lilla Vikmanshyttan med sitt specialstål var säkert framtiden i allra högsta grad osäker. Även om inte alla kort lades på bordet (dvs information) och även om alla hjul rullade på till och med mitten av 60-talet hade pratet om bruket överlevnad varit på tapeten ett tiotal år. Åren kring 1965-66 hade bolaget de flest anställda någonsin. Trots det kom beskedet om fusionen med Stora Kopparberg, läs Söderfors bruk, redan sistnämnda år. Vem eller vilka var det som mörkade om det gamla järnbruket i södra Dalarna?
Så till ST-artikeln. Järn- och stålverken inskränker och permitterar. Stålverks-chefer klagar över det höga svenska löneläget och manar till återhållsamhet. De svenska stålverken kan tillsammans inte producera mer än man på kontinenten anser att ett enda högeffektivt verk skall klara av.
Det är några fakta som belyser den svenska järnhanteringens läge just nu. Situationen är labil – på sina häll kritisk. Konjunktur och långtidstendenser bryts mot varandra. Står stålverken inför en omställningsperiod med nedläggningar och koncentration som följd?
Jo, jo det var inte svårt att förstå allvaret för framtidens järn- och stålindustri i vårt lilla land. Priskonkurrensen förväntades hårdna rejält och de största oros-molnen kom från tyska tillverkare. Men det var också tal om japanska attacker mot Europas stålmarknad. De nya konkurrenterna hade ofta jättelika, högrationella anläggningar, i vissa fall lika stora som alla svenska verk tillsammans.
År 1962 slog stålexporten rekord, i ton räknad. Under årets fjärde kvartal var exporten för första gången större än importen, både i ton och kronor räknat. Hitintills hade men klarat konkurrensen bra, det hade också satsats hårt på såväl rationaliseringar och kvalitet.
Men 1960-tals läget var bara början på ett eländes elände. Strukturrationaliseringarna avlöste varann och de riktigt svåra och påtagliga ingreppen kom under andra hälften av nästkommande årtionde. Och vad gäller specialståls-tillverkningen blev vårt Vikmanshyttan som drabbades först – och till befolknings-tal och anställda hårdast. Vid det laget var det totalt ungefär 32.000 anställda inom svensk specialstålindustri. Antalet halverades snart och vad Vikmanshyttan beträffar blev omkring fyra hundra personer arbetslösa i ett enda andetag. Informationen kom onsdagskvällen den 22 september 1976. Det blev mörkt på det gamla bruket, i dubbel bemärkelse!
Kartan visar de svenska järn- och stålverken. Siffrorna anger antalet anställda. Koncernernas anställda redovisas endast vid respektive koncerns huvudverk. Övriga verk är märkta med koncernnamnets begynnelsebokstav.