Ingen riktigt gammal masugn?!
Vi har hämtat följande stoff från en tidningsintervju som gjordes på disponent Arvid Olssons tid, en kort återblick innehållande både ”utrops- och frågetecken” som alltid när det är fråga om den riktigt gamla historieskrivningen. Inte minst själva rubriken kan förmodligen ifrågasättas men varför skulle någon medvetet vidareförmedla inkorrekt fakta.
Sammanfattningen lyder som följer:
Man har alltid trott, att den svenska bergshanteringen, särskilt den svenska masugnsdriften, är av jämförelsevis sent datum. Vad Wikmanshyttan beträffar, har man kunnat spåra urkunder om järntillverkning först fram på 1500-talet och någon masugn skulle inte ha uppförts förrän år 1600, då en tysk bergsman Hendric Hentzel köpte Bruket och inrättade s k tysksmide, vilken process fordrar tackjärn.
Bergshistorisk forskning omkring år 1930 har emellertid hunnit dokument som kullkastar alla tidigare teorier om åldern på den svenska tackjärnstillverkningen. Vid studier i landsarkivet i Uppsala gjorde man nämligen en högintressant upptäckt, som så ofta förr i vetenskapens historia helt vid sidan av det egentliga forskningsarbetet. Ett dombrev av den 25 mars 1360 talar om en fjärdedel i Wikmanshytte masugn, som tillika med annat tilldömdes en viss Olof Törildsson. Genom bl.a. genealogisk forskning på grundval av släktskapsförhållanden har man till full evidens kunnat bevisa, att masugn fanns vid Wikmanshyttan år 1300.
Detta betyder ingenting mer eller mindre än att Wikmanshytte masugn är den äldsta i urkunder kända masugnen i världen! I sanning ett bruk med anor!
Från omkring 1300 fram till 1600-talet vet man inte mycket om Wikmanshyttan. Den ovannämnda Hendric Hentzels namn är det första som möter oss i urkunderna sedan Olof Törildssons 300 år tidigare. Förmodligen beror detta bland annat på att järntillverkningen bedrivits i så liten skala.
Hentzels betydelse för Wikmanshyttan var utan tvivel stor och trots att han endast ägde en del i Bruket, torde man från hans tid kunnat räkna början av Brukets framgångsrika era. Emellertid blev hans måg brukspatron Johan Angerstein, som övertog Hentzels del och senare förvärvade samtliga andelar, den som allra främst nämns bland dessa de gamla ägarna till Wikmanshytte Bruk. Angerstein upptog driften vid Bispbergs gruva, som till följd av flera ras lämnats åt sitt öde. År 1709 erhöll Bruket genom Bergs-Collegii resolution skogstrakten Skånmarken för täckande av sitt behov av träkol och under Angersteins insiktsfulla ledning gick Bruket en lyckosam utveckling till mötes.
Tre generationer Angerstein har lett Brukets öden. Johan Angerstein efterträddes av sin son fredrik och denne av sin son Johan Fredrik. Det var denne sistnämnde Angerstein som redan år 1776 i skrivelse till Patriotiska Sällskapet påvisade den rätta härdningstemperaturen för stål. Denna temperatur visade sig sedan vara ”stålets kritiska temperatur!” Angersteins upptäckt fick emellertid sin stora betydelse och blev fullt klarlagd först 100 år senare. Man var som synes icke blott med, utan före sin tid vid Wikmanshytte Bruk.
Efter den siste Angersteins död gick Bruket genom flera händer för att slutligen övertagas av brukspatron A. Friedrich Ulff år 1828. Fem år efter övertagandet erhöll Ulff tillstånd att vid Bruket uppföra en brännstålsugn och detta torde ha varit en av de första åtgärderna för upptagandet av den tillverkning av verktygsstål som senare skulle göra Bruket så berömt. A. Friedrich Ulff efterträddes av sin son Carl Reinhold Ulff och under dennes tid var det som tillverkningen av degelstål enligt Uchatii metod togs upp vid Wikmanshyttan, en metod som skulle göra vikmanshyttestålet världsberömt.
Friherre Franz von Uchatius var en österrikisk artillerigeneral, som under sin tidigare tjänstgöring som föreståndare för ett överriksikt kanongjuteri uppfann den metod för framställning av stål som i korthet innebar en sammansmältning i degel av granulerat tackjärn, skrot och malmpulver. År 1860 påbörjades tillverkningen och metoden användes ända fram till 1944. Wikmanshyttans förste disponent, Carl Reinhold Ulff hade också själv experimenterat med framställningsmetoden och stålet fördes i marknaden under huvudstämpeln CRU, initialerna till Carl Reinhold Ulff.
Det gamla Brukets moderna historia med en mångfald öden och äventyr – är en annan historia …