Hårdmetallverket
”På torsdagen tillkännagavs att Fagersta bruk förvärvar Stora Kopparbergs Bergslags AB:s rörelse på området hårdmetall, keramiska skärande plattor och sparskär av snabbstål. Övertagande beräknas i sin helhet bli genomförd under första halvåret 1968,
De rent praktiska följderna blir att hårdmetalltillverkningen i Söderfors och Vikmanshyttan läggs ner, Ulfshyttans bruk läggs ner alldeles.
Fagersta kommer att kunna bereda möjlighet för den del av personalen inom de berörda produktlinjerna vid Stora Kopparberg att ta anställning inom Fagerstakoncernen, framför allt vid den nya SECO-anläggningen i Fagersta som tas i bruk i sommar, samt inom företagets försäljningsorganisation-
I klartext betyder detta att omkring 160 personer friställs i Vikmanshyttan”.
Detta och mycket mera kunde man läsa i ortstidningen lördagen 23 mars 1968. Rubrikerna var många och svarta och stor dramatik följde. I en annan avisa var första sidesrubriken VIKMANSHYTTAN FICK ÖDESBUDET FRÅN SKYN som säkert syftade på att tillresta bolagsansvariga transporterades till Vikmans-hyttan per flygplan som landade på Vikmanshyttesjöns is.
ORO FÖR FRAMTIDEN
Att hårdmetallavdelningen avvecklas kommer väl inte som en överraskning, den fabriken är liten med bara 50 anställda, säger metallavdelnigens ordförande Sigurd Sundström. Värre är det att smältverket läggs ner, här har stål gjorts i flera hundra år och vikmanshyttearbetarna har liksom stålet i blodet. Smält-verket är ju också den kärna kring vilket allt annat kretsar, nu får vi hoppas att Bergslaget satsar hårt på de avdelningar som blir kvar…
Sigurd Sundströms oro var minst sagt befogad. Det var inte bara hårdmetallens försvinnande utan också i övrigt en rejäl förändrad organisation på gång. Wikmanshytte Bruk försvann ur bilden och samgåendet med Söderfors bruk under bolagsnamnet Specialstålverken kom i ett knappt tioårsperspektiv att haverera totalt för Vikmanshyttans del.
Det är, rättare sagt var, beklagligt att konstatera, att den gamla och anrika järn- och stålverksamheten fick genomlida bruksdöden. Orsakerna var säkert många, och kunde härröras till brister i handling och framtidstro, både av långsiktigt och mera akut slag. Wikmanshyttan och dess anställda var värda ett bättre öde!
Hårdmetalltillverkningen i Vikmanshyttan varade i ungefär 20 år. Under denna tid utvecklades ett flertal framgångsrika kvaliteter och produkter, ofta speciella sådana som inte tillverkades någon annanstans. Ingen Edvard Norström var verksamhetens nestor.