Omkring 1540 drevs Vikmanshyttan av 2 bergsmän och 3 bönder. Bergsmännen som hette Lasse Halfvarsson och Johan Sonesson betalade vardera 300 osmundsjärn (ca 100 kilo) i skatt (hyttegäld) per år och bönderna Peder Jönsson i Västanå, Olof Jonsson i Jälkarbyn och Lasse Andersson i Bya, betalade i sin tur 60 osmundar (ca 20 kilo) per år i skatt för sina hyttedelar.

Bönderna hade inga gruvdelar utan måste köpa malm, men i stället hade de god tillgång på skog, vilket var värdefullt. Skatten stod inte i något bestämt förhållande till tillverkningen men på andra grunder uppskattas den till omkring 10 ton i veckan och totalt omkring hundra ton per år. Efter hand tog andra bergsmän och bönder vid, i regel genom arv.

PER JONSSON I VIKMANSHYTTAN OCH JOHAN STIERNHÖÖK
På 1550-talet bodde Jon Bergsman i Vikmanshyttan. År 1575 hade han efterträtts av sin son, Per Jonsson, även kallad Bergsman efter fadern, kanske särskilt uppmärksammad genom sina 3 barn:

• Kristina, gift med prosten Andreas Nicolai Dalekarlus i Rättvik
• Karl, som efter den tidens sed kallade sig Carolus Petri som präst och år 1598 blev pastor primarius i Stockholm
• Olof, som också blev präst och kallade sig Olaus Petri Hedemorensis. Han tjänstgjorde först i Hedemora, sedan komminister i Rättvik och slutligen kyrkoherde i Bro i Västmanland.

Av Olofs 8 barn blev sonen Johan Olofsson sedermera juris professor och något senare tack vare storartat arbete adlad med namnet Stiernhöök. Han fick också epitetet ”den svenska lagfarenhetens fader”.

Från Per Jonsson i Vikmanshyttan härstammar genom barnbarnen Johan Stiernhöök och dennes syskon många kända släkter, bl. a. ärkebiskopen och psalmdiktaren Johan Olof Wallin.

ÅR 1593 ANLADES INTE MINDRE ÄN 3 HAMMARSMEDJOR
i och i närheten av Vikmanshyttan. Vid denna tid hade man övergått från osmundjärn till tackjärn som fordrade kraftigare vattendrivna hammare och särskilda härdar för dess omvandling till stångjärn. En hammare låg vid fallet där Angersteinska smedjan (numera Bruksmuseum) sedan uppfördes. Vidare en, kallad Pinkhammaren, där degelverket sedermera låg och den tredje antagligen vid fallet invid före detta brukskontoret. Dessutom fanns en hammare, Gårbohammaren, som sannolikt låg vid utloppet ur sjön Gåran.
Pinkhammaren tillhörde bergsmännen medan de övriga hammarna drevs av bönder i Västanå, Jälkarbyn och Bya. Alla hammare var små och betalade skatt efter en årstillverkning av endast omkring 20 ton vardera. Vikmanshyttans hytta drevs i början av 1600-talet 5 dygn i veckan under 2 och halv månad per år, vilket var den tid vattentillgången var tillräcklig för hyttan och hammarna. Tillverkningen per dygn var omkring 4 ton samt årsproduktionen något över 200 ton tackjärn.