Fackföreningsrörelsen i vår bygd har en lika brokig som innehållsrik historia o likhet med många andra bruksorter. Inte minst gäller detta lantarbetarna i dåtidens Vikmanshyttan.

Redan 1905 gjordes de första ansträngningarna att organisera den efter den tidens mått mått stora skaran lantarbetare. Ett par år senare kröntes arbetet med framgång, det första facket var bildat. Bröderna Klas och Edvard Johansson hette initiativtagarna som tillsammans med Johan Jansson, Severin Lehnberg och Hjalmar Olsson utgjorde kärntruppen.

Storstrejken 1909 blev en stor påfrestning för fackföreningen och dess medlemmar. De ohållbara förhållandena kulminerade till slut i en upplösning. Ingen vågade helt enkelt längre vara organiserad. Trakasserier och personförföljelser blev tyvärr vardags företeelser. Långa slitsamma arbetsdagar och oftast resultatlösa förhandlingar om förbättrad arbetssituation var ett minne blott.

Det skulle dröja tio år innan lantarbetarna kunde bilda en ny fackförening. Den s.k. Bergvallska fackföreningen, uppkallad efter en nyinflyttad lantarbetare som var en agitator och pådrivare som dittills aldrig skådats. Timlönen kunde höjas och hamnade på drygt en krona. Men nya stridigheter låg och lurade och redan ett par år därefter var en ny strejk ett faktum. Osäkerhet och osämja bland medlemmarna blev följden och lantarbetarna stod återigen utan fackförening.

Först 1936 kom lantarbetarnas tredje fackförening till stånd. I spetsen för denna stod Herman Andersson och Viktor Eriksson. Den lokala verksamheten var sedan intakt till början av 50-talet då en omorganisation inom lantmannafacket verkställdes.