Vikmanshyttan har riktigt gamla anor inom sång- och musiklivet. Många olika sammanslutningar förekom och ovanligt många av bygdens folk hade musik och sång som hobby – och publik i tusentals har underhållits under år som gått…
Från släkte till släkte har traditionerna förts vidare – spontant och naturligt men också med en viss stolthet. Musik- och sångledarna samt en rad dirigenter har betytt enormt mycket för utvecklingen – och stabiliteten och kontinuiteten i de olika verksamheterna. Med risk för att vi glömmer bort en och annan speciellt betydelsefull person, måste vi nämna A W Heimer, musiker-Erik Eriksson, Ivar Sättermark, Sven Renström och den ständige ordföranden i musikkåren Smé-Einar Karlsson.
Under första delen av 1920-talet bilades Musikföreningen som efter en tid bytte namn till Vikmanshyttans Musikkår. Och det var nyssnämnde Smé-Einar, August Persson och Harald Norström som styrde skutan den första viktiga tiden. Femton musikanter medverkade, nämligen Harald Norström, Johan Gröning. Einar Karlsson, Erik Karlsson (Granestad), Algot Karlsson (Sundsjö), Hjalmar Karlsson, August Persson, Hugo Karlsson, Axel Johansson, Arvid Karlström, Carl Sälgström, Martin Sälgström, Erik Sälgström, Ernst Bäck och Tore Norman. Och dirigenten själv, Anselm Wilhelm Heimer.
Körsången daterar sig till mitten av 1910-talet med dåvarande komministern Nils Ekblom som ledare. Här gjorde även Heimer en storartad insats och i slutet av 20-talet, närmare bestämt 1929, blev Hembygdskören ett faktum.
Medverkan i valborgs- och midsommarfiranden samt kyrkliga högtidligheter var körens återkommande engagemang och under senare tid hörde årets vårkonserter på Folkan till de stora tilldragelserna. Vikmanshyttekören deltog också vid den storslagna Funkisutställningen i Stockholm, året var 1930. Genom Heimers försorg kom också en särskild ungdomskör till stånd, mycket upp- skattad – och dessutom en verkligt fin rekryteringsbas till hembygdskörens fromma.
Att hitta rätt i den långa raden av dansorkestrar som förekommit är ingen lätt uppgift. Vi vet med säkerhet att drygt tiotalet orkestrar och kapell kan registreras, först i raden spelade mässingssextetten (finns omnämnt på annan plats) följt av ett stråkkapell.
Sekelskiftets musiker utövade sin musik under enkla former med musikglädje och vilja att föra ut ett budskap till mångas förströelse och underhållning. Före detta snickarverkstaden kunde fungera som träningsverkstad när inte andra lokaler fanns att tillgå.
En mera utpräglad dansmusik kom när 1920-talet randades. ABC-trion med Olle Chef, Algot Karlsson och Birger Broström hörde till stilbildarna. Och efterföljarna blev alltså många; Olle kapell, Cid Ranchos och Crescendo med flera… Och det blev också fler och fler möjligheter för framåtsträvande bruks-musiker att medverka i utombys sammanslutningar. Oj, oj, vilket härligt musikliv! Mest klart i minnet har vi 60-talets framgångsrika orkester, Eric Ahlans, som vi skriver om i annan artikel. Dessa musiker fick naturligtvis verka under helt andra betingelser än de som vi först har nämnt om. Men var tid hade sin tjusning!
Tyvärr tog storhetstiden slut, vi måste tillstå att 1960-talet förändrade musik- och sånglivet i det gamla brukssamhället på ett avgörande sätt – och negativt. Musikkåren och Hembygdskören och nyssnämnda Eric Ahlans tog alla sin Mats ur skolan. Ett antal återuppståndelser har dessbättre skett under senare tid – och det tackar vi för. Och så fanns ju Daldockorna under några år, en gäng fiolspel-ande bruksjäntor med genuin förankring!
Trots utbyggd musikskola i vårt nuvarande skolsystem har vi inte fått alls den rekrytering vi hoppats på. Tiderna förändras onekligen (det var vi ju påstått åtskilliga gånger), en av många faktorer är väl den centralisering som bara får före-komma på område efter område. Jo, annat var det förr, bättre tror vi – i det fallet i alla fall…