Musikkåren

Det går inte nog att poängtera betydelsen av Vikmanshyttans musikkårs arbete och den s.k. good will bruksmusikanterna skapade. De satte verkligen vår ort på kartan genom en musikalisk underhållning av bästa märke.

HEIMER FÖRSTE DIRIGENTEN

Redan kring 1920 lekte man med tanken att bilda en stor musikkår. Det fanns visserligen en del mindre grupperingar sedan tre-fyra år tillbaka; En sextett och ett stråkkapell konkurrerade till och med om bruksbornas musikintresse. Vad som behövdes nu var en uttalad organisation och sammanhållande länk, en musikledare och dirigent. Nyinflyttade folkskolläraren Anselm Wilhelm Heimer blev den som lyckades svetsa samman de kunniga vikmanshyttemusikanterna till ett ”gäng”.

Sme-Einar Karlsson

En styrelse valdes med Sme’-Einar Karlsson som ordförande, August Persson som kassör och Harald Norström som skrivare. I det första protokollet finner man att kåren fick löfte av bolaget att ta hand om brukets dansbana och där underhålla bruksbefolkningen på sätt som vanligt var på glada 20-talet.

MYCKET TURNÉRANDE

Musikkåren beredde också glädje åt människor på många andra platser runtom i Dalarna; Falun, Borlänge, Säter, Hedemora, Garpenberg och Avesta för att nämna några ställen. Medverkan vid första majdemonstrationer hörde till sedvanliga bestyr. I Borlänge exempelvis fanns brukskåren på plats sedan tidiga 30-talet. Sommarkonserterna i Säterdalen var också traditionella inslag och i Brunnbäck presterades flera bejublade konserter.

Musikkåren

Under andra världskriget framstod vikmanshyttekåren som en förnämlig hemvärnsmusikkår. Det var att kuska kring i länet och hemvärnsgårdarna i Rättvik och Gagnef är ”invigningsspelade” av bruksmusikanterna. Även för själva kungen spelade man vid ett par tillfällen. ”Kungligt musikkapell” alltså…

Dirigentskapet sköttes under de fyra första decennierna av två skickliga dirigenter, först fram till 1944 av nämnde A W Heimer och sedan av Musiker-Erik Eriksson. Från 1962 hette ledaren Ivar Sättermark. Fyra år tidigare hade kårmedlemmarna kunnat ikläda sig uniformer tack vare Wikmanstytte bruks försorg. Det skulle inte bara låta bra, det var också viktigt med enhetlig klädsel, förstås.

OCH SÅ VAR DET ÖVER…?

Karl-Gösta Sälgström

När 1970-talet randades stod det mer eller mindre klart att Vikmanshyttans musikkår hade gjort sitt. Man behöver inte vara alltför stor lokalpatriot för att beklaga att verksamheten var till ända. Ordföranden Einar Karlsson – lägg märke till att Sme’-Einar fortfarande fungerade som kårordförande! – hade språkat med karlarna i musikkåren vid ett flertal tillfälle. De flesta var dock överens om att svårigheterna att samla hela styrkan var för stora att överbrygga. På senare tid hade kåren bestått av inte bara vikmanshyttebor utan även musiker från andra närliggande orter.

Tidernas största musikkonstellation var ett minne blott. Men den mångårige ambassadören, och trumslagaren i kåren, Karl-Gösta Sälgström, tänkte och gjorde annorlunda. Han har på senare år samlat musiker för konserter i Vikmanshytte-Folkan. Till en början dök många föredettingar från  musikkåren upp på estraden, men senare även nyare ansikten. Också detta en musikgärning som går till hävderna!