Arbetarna vid det relativt stora lantbruket tillhörande Vikmanshyttans järn- & stålverk var tidigt ute för att organisera sig i seriösa fackföreningar. Diskussioner fördes redan 1905 men det kom att dröja två år innan den första föreningen bildades. Bröderna Klas och Edvard Johansson gick i spetsen och blev också sammanslutningens första ordförande respektive vice ordförande. Kassören hette Johan Jansson, Severin Lehnberg med Hjalmar Olsson som ersättare skötte papper och protokollskrivandet.
Tyvärr blev denna första fackförening för lantarbetarna inte särskilt långvarig. Trots stor enighet bland medlemmarna blev storstrejken år 1909 alltför påfrestande. Ohållbara förhållanden på de olika arbetsplatserna kulminerade i en föreningsupplösning. Ingen arbetare vågade helt enkelt längre vara organiserad i en fackförening som utsattes för trakasserier och personförföljelse.
Lantarbetarna hann emellertid skaffa sig ett standar som symbol för ett enat lantarbetarfack i Vikmanshyttan. Våren 1909 togs vidstående bild då en del av medlemmarna var församlade på Ingvallsbenningsberget.
De organiserade lantarbetarna
Vi kan inte presentera en fullständig namnlista över de 41 närvarande men här följer namnen på några av de söndagsklädda lantarbetarna: Karl-Johan Lundin, Gustaf Pettersson, Karl Eriksson, Johan Persson, Axel Eriksson, Alex Byhlin, Gustav Bergman, Adolf Byhlin, Gustaf Jernberg, Gustav Tollsten, Einar Sjöberg, Oskar Lindström, Alex Andersson, Klas Öhman, Axel Byhlin, Johan Bergman, Johan Johansson, Johan Jansson, Edvard Johansson, Severin Lehnberg, Hjalmar Olsson, Gustav Moström, Einar Gustavsson, Gustaf Eriksson.
Det dröjde hela tio år tills en ny lokal fackförening kom till stånd, den Bergvallska fackföreningen. Ny strejk bröt ut år 1921. Nu var inte sammanhållningen lika klar som under fackförening nummer ett. Osäkerhet och osämja rådde bland medlemmarna och vid strejken slut stod man ännu en gång utan fackförening.
I mitten av 1930-talet såg den tredje lantarbetarföreningen dagens ljus, med namnet avdelning 232 Vikmanshyttan av Svenska Lantarbetarförbundet. Tiderna hade hunnit ändras till det bättre men fortfarande var mycket ogjort för lantarbetarnas del. I denna sammanslutning framstod Viktor Eriksson som den initiativrike ledaren.