Ett stycke bygdehistoria nertecknad av vikmanshyttesonen Thord Holst

I stället för kanoner hade vi våra hässjor. Det var dessa som avhöll den lede fienden från att invadera vårt land under andra världskriget. Ja, det var inte själva hässjorna utan virket, som de byggdes på, ”hässjevättje”. Under större delen av året användes det inte, och då var det upplagt på ett sådant sätt att det såg ut som stora kanoner, pekande mot skyn. En sådan oerhörd mängd kanoner skulle ha räckt att skrämma vilken fiende som helst. Därför förskonades vi från angrepp, sades det i folkmun.

Jag har aldrig sett några offentliga utredningar om detta. Inte heller hemliga, för den delen. Vore det sanning i påståendet skulle det var så sensationellt, att underrättelseväsen och försvar fick läggas ner och regeringar avgå i många länder. Därför kan folkfantasin krydda sina skrönor med att man aldrig vågar publicera dessa utredningar, trots att de (kanske) finns.

När alarna fått löv stora som musöron eller när man hört göken första gången på försommaren var det tillåtet att gå barfota utomhus. Sedan användes skorna normalt inte förrän skolan började. Mitt emellan dessa tidpunkter inföll höbärgningen. Då reste man också hässjorna. Det var mäktiga ställningar på vilka höet lades upp för torkning.

Vertikala stolpar, så kallade gubbar, med hål borrade tvärsigenom, slogs ner i marken. I hålen slog man korta pinnar rätt ut från stolpen och på pinnarna lade man stänger horisontellt mellan stolparna. Avståndet mellan stolparna var fyra till sex meter och det var ungefär två manshöjder höga. På stängerna mellan stolparna lades höet upp till några decimeters höjd, så lades nästa stång på så att den höll fast det underliggande höet och så fortsatte man ända upp. Avståndet mellan stolparna kallades för ”ett golv”. Det användes även som mått på arbete eller höskörd från en äng. ”Idag har jag hässjat åtta golv” eller ”ängen gav bara tre golv hö”.

Det långa höet i hässjorna bildade ett riktigt bra tak. Om man på cykelturen överraskades av regn var det vanligt att söka skydd i hässjor. De skulle stå emot mycket häftigt regn, men vid långvariga regnväder började det läcka in. I hässjorna lekte barnen, där hade många av dem avlats och där sov luffare. Det sista till oss barn för att vi inte skulle visats i hässjorna, men vi tyckte att det bara blev mer spännande då.

”När han första hässjan ser, galer han ej mer”, heter det om göken. Det stämde alltid ganska bra och man kan undra hur den stackaren numera skall veta när dt är dags att sluta gala. Hässjornas tid är ju förbi! Eller är den inte? Den regniga sommaren 1998 gick det inte att få höet torrt utbrett på marken. Då kunde man åter se en och annan hässjad äng.