Ivar Sättermark i karikatyr

– Jag sökte efter studenten och Schartau handelsskola till Wikmanshytte Bruk. I maj 1933 hämtades jag av chaufför Arvid Johansson vid järnvägsstationen och skjutsades till Brukshushållet, annex till herrgården.

Därefter uppsökte jag kontoret, detta låg då och fram till 1939 intill smedjan och var en liten oansenlig byggnad, som minst av allt liknade ett kontor. Allt var primitivt. De moderna låga kontorsmöblerna saknades helt och bokhållarna satt uppflugna på höga stolar vid gamla skrivbord som stod på ”katedrar”. Toaletter saknades, tvättmöjligheter var primitiva och hela byggnaden stod på så osäker grund att det var omöjligt att skriva för hand när smederna satt igång med sitt grovsmide. Att tala och göra sig hörd i telefon när hamrandet pågick som värst var förenat med stora svårigheter trots en extra hörlur som hjälpmedel. Använde man den gick det dock inte att göra några anteckningar.

Efter ett par år på avlöningskontoret överflyttades jag till försäljningsavdel-ningen för cellulosa, tvävaror och sedermera dessutom hårdmetall, malm och slig.

SLALOMBACKEN OCH SM I SLALOM 1942

Disponent Olsson, som styrde Bruket enligt gammal patriarkalisk kutym, var mycket idrottsintresserad. När konjunkturerna blev bättre under andra hälften av 1930-talet fick jag vintern 1938 av disponenten i uppdrag att bygga en slalombacke. Med hjälp av överskogvaktare Karl Sjöholm som kunde sina ”knallar” väl, kom vi fram till att kullen vid Kartjärn borde bli en ganska bra backe. Svenska Skidförbundets f.d. ordförande, sekreteraren i samma förbund, Sigge Bergman kom till Vikmanshyttan. Han tittade och fann allt så bra att vi tilldel-ades SM i slalom 1942.

Invigningstal vid SM – Sigge Bergman & Ivar Sättermark

Backen invigdes 1940 i 17 graders kyla och inför 700 åskådare. Sedan följde en hektisk tid med finpolering av ytan, uppförande av en kraftledning från bangården till backens topp, elektrisk belysning av backen m.m. Vår backe var först i Dalarna med el-ljus. Allt detta utfördes i stort sett av medlemmarna i slalomsektionen, främst Lennart Pettersson, Gösta Bergman, Folke Viberg och Gunnar Karlsson. Vi bildade ett väl sammansvetsat gäng som under de närmaste åren förde upp utförsåkarna i Vikmanshyttan på främsta plats i Dalarna. Den från Åre nedkallade mångårige svenske mästaren Hans Hansson lade den tekniska grunden till framgångarna.

Vid SM-tävlingarna ordnade jag så att tävlande och funktionärer fick fortsätta med tåget bekvämt från Vikmanshyttans station. De forslades behändigt via Brukets stickspår ända fram till backen.

VIKMANSHYTTANS TENNISBANA

År 1947 blev jag en dag inkallad till disponent Olsson. Han hade för avsikt att anlägga en tennisbana och bad mig föra erforderliga utredningar. Jag vände mig till ”Saltsjöbads-Pettersson”, Wallenbergarnas mycket betrodde och skicklige banskötare av tennisbannorna i Saltsjöbaden.

Han kom upp, platsen var given – söder om Brukshotellet – och efter hans an-visningar färdigställdes så den första tennisbanan i Vikmanshyttan i bolagets regi år 1948. Den ansågs då vara en bland Dalarnas allra förnämsta banor.

VIKMANSHYTTEVALLEN OCH VIKMANSHYTTEBADET

År 1941 kunde vi i idrottsföreningen inviga Vikmanshyttevallen. I byggnads-kommittén gjordes utomordentligt betydelsefulla insatser av Georg Dalbrink, Ulf Borg och Torsten Hammarström. Själv medverkade jag som sekreterare. Just i början av 1940-talet var det märkligt hur lätt vi hade att få med idrottsföre-ningens medlemmar på de betydande uppgifter som vi satt oss före att lösa. Jag betraktar dessa insatser som de mest glädjande jag gått i spetsen för under detta decennium. VIF som dittills endast haft fotboll på sitt program på sommaren och längdåkning på vintern, berikades nu med sådana grenar som slalom, fri idrott, simning och orientering. Det gällde att utbilda funktionärer för detta. Jag ord-nade kurser och fann snart att bredvilligheten att hjälpa till var påfallande. Jag vågar påstå, att vi i vissa delar hade en funktionärsstab som stod på toppen av kunnighet. Detta medförde att vi vågade påta oss även andra stora evenemang än SM i slalom, t ex DM på skidor tre mil 1943 där morakarlarna Nils Karlsson, Anders Törnquist och Gunnar Eriksson tog hem rubb och stubb. Dessutom stod Vikmanshyttan som värd för DM i 10-kamp och stafetter och ett flertal nationella tävlingar under åren närmast därefter, såväl i slalom, skidor och fri idrott.

År 1942 begärde Nils Söderman och jag företräde hos disponent Olsson och framlade en plan för en bättre och tidsenligare badplats än de små fåror i vassen vid Vikmanshyttesjön där den kategoriuppspaltade bruksbefolkningen smög sig ned för att ta ett hastigt dopp. Det nya och revolutionerande i vår idé var att åstadkomma ett friluftsbad för båda könen. Dessutom var vi på det klara med att simundervisningen hos skolbarnen var undermålig. Simsättet var i allmänhet så kallat hundsim. Disponenten var till vår förundran helt med på noterna, och vår första målsättning var en fast badbrygga där simundervisning kunde bedrivas. Vår ansökan om bidrag på 500 kr hos Simbadsdelegationen beviljades, bolaget skänkte timmer för pålning och 1943 kunde den första simskolan starta.

De kommunala myndigheterna var mycket kallsinniga till vår anhållan om bidrag till avlöning åt simläraren. När kommunfullmäktige behandlade vår ansökan behandlades den negativt med motiveringen att risken med drunknings-olyckor skulle bli större om barnen lärde sig simma. Vår ansökan avslogs alltså och barnens föräldrar fick genom en insamling själva bidra till simlärarens av-löning. Senare blev det bättre, men förhållandena belyser hur svårt vi hade det vid starten. Överlärare Gustav Wickström var den drivande kraften när det gällde simundervisningen. Badet byggdes av idrottsföreningens medlemmar och de späda björkarna som planterades kom från bolagets skog.

MUSIKLIVET PÅ BRUKET

Under 1949 återupplivades Vikmanshyttans hembygdskör under överlärare Gustav Wickströms ledning. Jag ingick som medlem och repetitör. Året innan återuppstod även Vikmanshyttans salongsorkester, so när den var som livaktigast omfattade ett 25-tal medlemmar. Ett par år senare blev jag dirigent även för hembygdskören. Därigenom kunde jag på ett smidigt sätt få ett fruktbärande samarbete till stånd mellan kör och orkester, något som i hög grad berikade musiklivet. På senare år blev jag även dirigent för musikkåren.

Många glada minnen har jag från de otaliga basarer och kabareter, ofta för välgörande ändamål. Där medverkade jag som pianist m.m. De stora pådrivarna var fruarna Agda Andersson – fin sopran och regissör – och Anna Agrell. För att göra listan fullständig tjänstgjorde jag som organist under sju år vid gudstjänsterna i skolan innan kyrkan byggdes på 60-talet.

Efter min avflyttning till Hedemora 1960 arbetade jag kvar på försäljningsavdelningen. Musikaliskt har jag därefter i huvudsak verkar inom Södra Dalarnas Körförbund såväl som ordförande, sekreterare och under två år som förbunds-dirigent.

P S

Tävlingsprogrammets första sida

Ivar Sättermark berättade i ovanstående tillbakablick om Kartjärnsbackens invigning 1940. Vi har ”hittat på” ett exemplar av programmet som gällde för invigningstävlingen söndagen 4 februari. Låt oss förmedla några faktauppgifter:

Följande funktionärer noterades:

Överledare och banchef: M. Joon från Leksand

Ekonomichef: Gunnar Wiklund

Starter: Martin Björkström

Tidtagare: G. Ahlberg, Ulf Borg, Arne Jacobsson, Albin Nilsson, Bertil Pettersson, Thore Viklund

Tävlingsläkare: Waldemar Olsson

Någon prislista kan vi tyvärr inte presentera men likväl deltagarna från hemmaklubben bland 40-talet startande, nämligen

Seniorer: Valter Byhlin, Nils Sandberg, Arne Karlsson, Thorsten Hammarström, Per Hedström

Juniorer: Ragnar Eriksson, Börje Andersson, Sten Heimer, Åke Lindholm, Nils Bergman, Lennart Byhlin, Göte Bergman, Erik Borg, Paul Karlsson