Vissa tider har sporten tyngdlyftning varit riktigt omfattande – och framgångs- rik. På hösten 1942 togs den upp på föreningsprogrammet inom VIF. Den främsta anledningen var att den meriterade tyngdlyftaren Lennart Englund övergick från Ställdalens AK till VIF. Lennart blev den drivande kraften, ledde dessutom träningarna.

Redan efter ett par säsonger deltog föreningen i den allsvenska tygdllyftar-serien och även här var Lennart E. den stora inspirationskällan. Själv satte han flera distrikts-, svenska och nordiska rekord i sin viktklass bantam. Åren 1943-44 erövrade han svenska mästerskapen. Nordisk mästare och svensk represen-tant vid ett antal landskamper, bland annat mot Tyskland, var andra englundska meriter.

Sejouren i Vikmanshyttan varade tyvärr inte mer än drygt tre år får dåtidens suveräne bantamlyftare, en stockholmsklubb lockade honom att flytta våren 1946.

VIF:s 1950-tals lag. fr.v.: Lennart Hedin, Ture Söderqvist, Dan Ericson, Birger Lundgren, Karl-Åke Hagman

Sporten levde dessbättre vidare inom VIF, kanske med varierande omfattning. Men den medryckande introduktionen och premiärårens framgångar gjorde att sporten hade fått rejält fotfäste bland många brukspojkar. Men liksom allt annat idrottsutövande har det varit fråga om toppar respektive dalar under årens lopp.

Under 1960-talet var man återigen med i seriesammanhang, och även denna gång med framgångsrikt deltagande.

När vi berättar om de starka och tekniska pojkarnas sport får vi inte glömma bort att nämna Karl-Åke Hagmans fantastiska insatser för tyngdlyftningens fortlevnad. En enastående gärning vill vi gratulera till.