Först på plan var en mässingssextett som följdes av ett stråkkapell. Nämnda sextett bestod av nio (!) personer: Axel och Emil Elg, Fredrik Danielsson, Uno Berglund, Johan Gröning, Oskar Holst, Karl Karlsson, David Lindborg och Erik Ersson. Efterföljaren, stråkkapellet eller stråkensemblen, verkade under senare delen av 1910-talet: Hobergs-Karl Karlsson, Johan Gröning och Uno Berglund fortsatte sitt musicerande och till dessa veteraner samlades också Harald Norström, Waldemar Andersson, Arvid Gröning och Fredrik Oskar Chef.

Olles kapell

En mera utpräglad dansmusik kom vid 1920-talets början. Trion Olle Chef, Algot Karlsson och Birger Broström (ibland kallad ABC-trion) kom först, sedan kom ett nytt stråkkapell  till i samma veva med bland andra Hjalmar Karlsson, Gösta Holst, Sven Persson, Martin Sälgström, Carl Sälgström och Harald Norström. Olles kapell med Olle Chef, Helge Lawin, Thore Norman och Sven Sälgström från 1923-24 fick ett bejublat mottagande på dåtidens inneställe Knåsen, i Vad och inte minst i Säterdalen.

Crescendo

Dansorkestrarna fortsatte växa fram som svampar ur jorden. Konkurrensen var dessutom hård och till och med en viss rivalitet förekom emellanåt bland bruksmusikerna. Arga konkurrenter var exempelvis Cid Ranchos Jazzband och den tidiga uppsättningen av berömda Crescendo. Medan Cid Ranchos mest spelade på logdanser kunder Crescendo ståta med större engagemang. I Cid Ranchos spelade Arne Karlsson, Ernst Bäck, Carl Sälgström, Gunnar Viberg och Helge Lawin.

Skilde sig något från dåtidens dansband gjorde Klubborkestern. Man slog mera an på underhållningsmusik och det var främst vid otaliga politiska möten som orkestern fick visa sig på styva linan. Bröderna Helge och Erland Lawin, Martin och Sven Sälgström samt Tore Norman och Hugo Norman hette medlemmarna.

A.W. Heimers symfoniorkester bidrog också i allra högsta grad till dåtidens underhållning. En konsert 1932 lär ha blivit orkesterns sista framträdande.

Fullt hus på Folkan

Dacapo hette ytterligare en dansorkester och så förstås den framgångsrikaste av dem alla, Crescendo. Orkesterns popularitet visste inte av några gränser och engagemangen var många, många. Deras avskedsföreställning skedde på ett mycket värdigt sätt, i samband med slalom-SM i Kartjärnsbacken. Året ar ju 1942.

En annan genre inom bruksmusiken var den omfattande folkmusiken. Men det är, som det brukar sägas, en annan historia. Annat är också den fantastiska framgång som 1960-talets Eric Ahlans orkester noterades för. Detta berättar vi om på annan plats.

På tampen ska vi också nämna, att ett ganska stort antal vikmanshyttebor under årens lopp spelat i andra orkestrar, utombys så att säga. Vi tänker så här på rakt arm först och främst på Tage Nordström och Sten Bergman – men här skulle säkert även andra platsa.