Den yngsta av idrottsgrenarna inom Vikmanshyttans IF. Bordtennisen, gjorde sin entré hösten 1959. Det var inte utan viss vånda som sporten introducerades eftersom ganska rejäla ledar- och lokalbrister inom föreningen hade rått i ett antal år. Dåvarande VIF-ordföranden Henry Ekman var därför inte särskilt glad över att ytterligare en sektion bildades. Farhågorna besannades inte, bt-sporten fick verkligen vind i seglen för första stund och någon större ”konkurrens” om den idrottsintresserade bruksbefolkningen uppstod ingalunda.

Spellokalen utgjordes av gamla gymnastiksalen vid folkskolan. Träningarna hölls till en början en kväll i veckan men fick bara efter ett par veckor utökas. Wikmanshytte Bruk bidrog med pengar så att sektionen kunde köpa in erforder-liga bord. Och det rörde sig främst om nybörjarverksamheter bland såväl före-ningens yngre medlemmar som vuxna dito.

Bordtennisen blev vinterns 1959-60 stora sport i samhället. Sektionens ledare Nils Bjernevi, Robert Nilsson och Länarth Brötegård hade fullt upp samtidigt som våren 1960 års verksamhet planerades. Det blev tal om korptävlingar för tremannalag och genomförandet av de första klubbmästerskapen.

Nio lag ställde upp i korporationstävlingen. Kontorets Robert Nilsson, Per Sabelström och Länarth Brötegård spelade hem serien utan att förlora någon match. På andra plats kom Mekaniska verkstaden (Erik Borg, Dick Klarquist, Verner Elvgren) och bronsplatsen belades av Glödgverket. Den individuella prislistans fem bästa blev som följer: Länarth Brötegård, Robert Nilsson, Erik Borg, Lars Tiberg, Glödgverket, Bengt Olsson , Privat.

I de efterföljande klubbmästerskapen, de första i VIF-bordtennisens historia, fick följande vinnare: seniorer singel Länarth Brötegård, juniorer singel Urban Edvardsson, singel oldboys Erik Borg, dubbel K Å Hagman/Bengt Olsson.

Så småningom kände sig VIF-bordtennisen mogen för diverse seriespel. Dels handlade det om motståndare från kringliggande föreningar men också i det nationella systemet. Från 1963 kan bland annat noteras segrar mot Korsnäs för seniorlaget och mot Hedemora för juniorerna. Följande års (1964) klubbmästare hette Sören Nyhlén (seniorer), Bengt Sorokin (juniorer) och i dubbeln Nyhlén/Länarth Brötegård.

Liksom i de flesta föreningar, vilken verksamhet det än är fråga om, kan ”konjunkturen” sätta sina spår. Vi menar förstås vilket intresse som kan upprätthållas, problemen som vid nämnde inledningsvis vad gäller frågorna kring ledare och lokaliteter. VIF-bordtennisen kom inte att utgöra något undantag. Sporten hann inte att tillskrivas någon djupare tradition och förut-sättningarna i själva brukssamhället förändrades minsann under slutet av 60-talet. Visserligen fick Vikmanshyttan en ny och ändamålsenligt sporthall men det hjälpte inte bordtennisen att överleva.

Vikmanshyttans yngsta sportgren gick tyvärr i graven.