En kortlivad men ytterst stridbar förening lystrade till namnet Finsta Blåbands-förening. Det var en nykterhetssammanslutning med stark religiös inriktning. Drygt 30-talet av vikmanshyttebygdens folk stod bakom föreningens uppkomst som daterar sig till 26 april 1896. Rakryggade karlar ställde sig i spetsen för en till mycket stor del mansdominerad grupp meningsfränder.

Först efter tio års verksamhet kom den första kvinnan med i föreningsstyret, på suppleantplats. Hennes namn var Lasses Mina Norman i Granbo. Det ska också påpekas, att till festkommitterade dög kvinnorna men det är ju en helt annan sak.

Det står helt klart att vissa personer framför andra var skickade att leda verksamheten på i det stora hela framgångsrikt sätt. Förste föreningsordföranden hette August Nilsson, sedermera mångårig sekreterare. Fredrik Lindberg blev blåbandisternas meste ledare. Sammanhållningen tycks mestadels ha varit god men tro inte att någon enda medlem höll inne med kritik om han eller hon ansåg den befogad. Att tumma på idealen hörde med stor sannolikhet till de så kallade dödssynderna. Våra föregångare i bygdens föreningsliv kunde diskutera det mesta, angelägna ting av dåtiden som vi idag kanske drar på munnen åt. Respekten för våra förfäders ambitioner att vilja förändra samhället ”i rätt riktning” måste upprätthållas.

Här följer några exempel på frågeställningar som ingående debatterades på föreningsmöten för drygt hundra år sedan och ett par decennier framöver:

• anses den absolut nyktre skada den sällskapliga glädjen?
• hvad är hvillkoret för menniskans lycka?
• kunna qvinnor, såväl unga som gamla, verka för nykterhet?
• är den nuvarande qvinnodrägten lämplig?

Omkring tre årtionden verkade blåbandsföreningen. Bygdens andra nykterhetsorganisation, Templet Wiktoria, konkurrerade ofta om traktens nykterhets-själar. Direkt rivalitet kom i dagen när en av förgrundspersonerna valdes till ordförande i Templet. Det var Emil Källström det handlade om.