(författat i början av 2000-talet av norrhyttesonen Pontus Berggren i dokumentationen över gårdarna utmed Kalvhagsgatan i Norrhyttan)

Pontua Berggren

I min barndoms by (1930-40-talen) var det alltid liv och rörelse på gårdarna. Folket i byn, mestadels äldre, hade sin verksamhet hemmavid. Bönderna som skötte sina gårdar med jord- och skogsbruk, bysmeden som lagade och smidde redskap och alla kvinnor som alltid fanns hemma. Alla fanns inom byns hank och stör, med undantag av enstaka hantverkare som arbetade oftast i närområden.

Det fans djur, kor och hästar, får, höns och grisar. Närhelst man lyssnade hörde man deras bekanta mjuka läten. Sommartid hördes korna med råmanden. Hästarna hälsade varandra med gnägg, man vaknade om morgnarna av galande tuppar och kacklande höns.. Så gott som varje gård i byn hade något djur

Lasses hade 12 – 15 kor, tre hästar, höns och grisar. Normans två getter, Wassens 3 – 4 kor och en inhyrd militärhäst. Hellströms 4 – 5 kor och en häst, Marias 3 – 4 kor, Hedenslund 10 kor och en häst och även Kolningen hade 2 – 3 kor. I Berggrens fanns höns, 100 – 130 stycken, något minskande dag till annan beroende på hökars och rävars hunger. Hundar fanns i Wassens och Hellströms. När idag alla dessa byns innevånare är borta känns byn på något sätt fattigare än förr.

Jag minns de ljud som förekom vintertid. Timmerkälkarnas sträva gnissel i 20-gradig kyla, hästpinglornas klanger när bönderna drog till skogs för att köra hem timmer och ved till gårdarna. Man kunde med klockklangen som ledstjärna och med skidorna på finna var i skogen det lastades på vedreden och timmersläpor. Idag är de ljuden utbytta mot motorsågsvrål och andra högröstade skogsmaskiner.

Vintertid hade vi barn tillgång till riktigt härliga skidbackar i Lasses dalar invid Wassgården. Jag hoppas att barnen som idag växer upp i byn har kännedom om detta vinterparadis. På vår tid betades dalen av kort och ungdjur som höll slyet borta. Så är inte fallet idag.

Vid Wass-Johans smedja var det alltid liv och rörelse. Bönder från hela Finsta-bygden kom det med sina trasiga jordbruksredskap, och ibland kom Wass-Helge, som var chaufför vid Ivar Erikssons åkeri, dit med lastbilsflak som skulle repareras. När Johan lade hopvällda hjulringar på en kvarnsten belägen några meter från smedjan och reste ”hjulved” (finhuggen ved av tjärvred och gran) runt dessa, visste man vad som skulle ske. Hjulringar skulle ”hetsas”. Detta skedde oftast på lördagseftermiddagar, när Johan kunde få hjälp av brorssönerna Helge och Gunnar. I en grässlänt mitt emot smedjan tog man plats och därifrån följa arbetet utan att vara i vägen. Först tändes brasan och när den sedan brunnit ner och järnringarna var vitglödande, tog Helge och Gunnar dem en efter en till en annan kvarnsten invid smedjans vägg. Där låg det trähjul som skulle skos med ring. Ringen slogs med släggor ned över trävirket, ett arbete som måste gå snabbt, ty trälötarna började fort ta eld, och om det kolade för mycket blev ringen för stor och fastnade ej som avsett var. Snabbt måste hjulet kylas av i en därför avsedd vattenså. Wass-pojkarna arbetade i ett rasande tempo när det ofta var 6 – 8 hjul som skulle ”hetsas”. Många var de bybor som åsåg skådespelet, ett välkommet lördagsnöje, ett avbrott i vardagen.

Ibland var det annan verksamhet vid smedjan. I ena gaveln på den var en tvättstuga inrymd, ett s k ”stes”. Där värmdes vatten och byktes kläder och vid brunnen som låg intill klappades kläder. Oftast var det Johans syster Stina och svägerskan Wass-Emma som klappade och sköljde, men ibland fick även Johan rycka in. Kvinnorna samtalade alltid, och jag minns ännu Emmas glada skratt.

Järnhjulens tid är svunnen, vilket Johan siade om i sina dagböcker långt tidigare. Man får knappast mer se hur det går till att ”hetsa” vagnshjul. Traktorer och moderna gummihjulsburna jordbruksredskap har övertagit de hästdragnas plats. Bykning förekommer ej heller i tvättmaskinernas tidevarv. Tekniken har gått framåt på alla fronter. Men nog är det mer buller och dån från en traktor än en häst. Johan skrev i sin dagbok att det nog snart skulle bli smått om arbete för en bysmed i framtiden. Han tyckte att hans egna verktyg var otillräckliga för lastbilsreparationer och han ansåg sig för gammal att investera i nya.

Jag minns Wass-Johans kommentarer om tagen som stånkade i stigningen mot Säterheden. Han stod ofta och räknade vagnar på godstågen. ”I da´va ä 14 vagnä å hä´tn va finkur” eller ”ida´geck å tungt, 21 vagnä. Dom ha spännt för ”2 hestä”. (Då var det två ånglok som drog tågsättet).

Mycket finns att minnas om byn, som faller i glömska med tiden. Det var en gemytlig by att växa upp i. man fick som barn lära sig att umgås med och respektera alla äldre. Hjälpsamheten grannar emellan var stor, närhelst någon var i behov av stöd var hjälpen aldrig långt borta. Smärre grannträtor förekom men snart övergående. Min önskan är att byn får leva vidare i samma anda…

Tack, Pontus, för en mycket trevlig och innehållsfull tillbakablick från delar av den gamla byn Norrhyttan.

När vi nu har Berggrens Pontus ”inom räckhåll” /om uttrycket tillåts/ vill vi gärna visa vår uppskattning för alla framträdanden, i olika sammanhang, som Pontus bjudit på. Vi tänker förstås på hans fiolspelande – en riktigt uppskattad speleman – en riktig riksspelman!!!