Tage Nordström

Vi kan presentera ett verkligt intressant dokument från vår gamla bondekultur, Vikmanshyttesonen Tage Nordström, som hade ett genuint hembygdspatos, har skildrat det statarliv som förekom i våra trakter ett par –tre decennier in på 1900-talet – allt utifrån familjen Nordström i Karlsborg som Tage bland sju syskon växte upp.

Här kommer den läsvärda folklivsskildringen som onekligen inbjuder till ödmjukhet och eftertänksamhet:

Jälkarby egendom
Jälkarby egendom ägdes från år 1922 av det nybildade Wikmanshytte Bruks AB, som jämväl ägde Vikmanshytte och Prästhytte egendomar. Den samlade arealen, innefattande åkerjord, äng och betesmarker, uppgift till cirka 1.100 har. Lantbruket med tillhörande djurskötsel, var alltifrån 1920-talet en betydande arbetsplats för arbetare anställda under statliknande villkor. På 1920-talet fanns på Jälkarby egendom en fördräng, en stallskarl, nio lantarbetare, en ladugårdsförman, tre ladugårdskarlar och fyra mjölkerskor anställda. Alltså inalles nitton personer. De två övriga egendomarna var mindre och hade vardera en något mindre bemanning.

De tre egendomarna hade som ansvarig chef en jordbruksinspektor, som sorterade direkt under bruksdisponenten. Inspektoren var en respektingivande person, väl medveten om sin maktställning. Han markerade sin status genom att alltid vara försedd med promenadkäpp.

På Jälkarby egendom inrymde ladugården vid slutet av 1920-talet hundratalet djur: fem avelstjurar, drygt sextio mjölkkor och resen ungdjur. År 1928 företogs en omfattande ombyggnad av ladugården. Huskroppen förlängdes och taket förhöjdes betydligt och gav rum för en skulle som kunde härbärgera höbehovet för hela innehalvåret. I samband med ombyggnaden elektrifierades ladugården vilket gav möjlighet att införa viss mekanisering av driften. Ett uppfordringsmaskineri för hl installerades på skulle och i ladugården infördes ett Alfa Laval maskinmjölkningssystem. Det senare innebar att antalet mjölkerskor halverades till två och antalet ladugårdskarlar minskade med en.

Statkontraktet

Gottfrid Nordström

Min far, Gottfrid Nordström, anställdes år 1921 som ladugårdsförman vid Jälkarby ladugård. Där verkade han fram till sin död 1936. Mellan arbetsgivaren och min far upprättades ett kontrakt, som reglerade arbetstider, ledighet, naturförmåner och kontantlön. Trots att legostadgan ännu gällde innehöll kontraktet inga ”Livsegenskapsklausuler”, som man ända fram till 1930-talets slut kunde se exempel på längre söderut i landet. Det var snarare att betrakta som ett enkelt, ”humaniserat” statkontrakt.

Arbetstider och arbetsuppgifter

Olga Nordström

Arbetstiden var lång. Då mjölken skulle levereras klockan sju om morgonen, krävdes att mockning, utfordring och mjölkning skulle vara avklarade dessförinnan. Det betydde arbetsstart klockan fyra. Vid niotiden var det frukostrast, mitt på dagen middagsrast och på eftermiddagen kaffepaus. Under mellantiderna skedde mockning, ryktning, utfordring och tillsyn av alla djur ifråga om skador, sjukdomar etc. Kvällsmjölken avhämtades klockan sex varefter dagens avslutningsarbeten kunde ta vid. Strax före sju var arbetsdagen vanligtvis slut. Sommartid då djuren gick på bete utomhus, var arbetssituationen något bättre. Fållbetet begynt i slutet av maj och avlöstes efter höskörden av betesvallning, som pågick fram till mitten av augusti och sköttes av två sommarlovslediga skolpojkar. Om hösten var varm och betet bra kunde fållbete eller vallning pågå in i september. Vallningen sköttes då av någon av lantarbetarhustrurna.

Ladugårdsarbetet pågick lika året runt: vardagar, helg- och söndagar med samma rutin. Det var ett tungt och monotont arbete vilket stundom gav grogrund för irritation och missnöje, som naturligtvis riktades mot ladugårdsförmannen. Han å sin sida, hade ett krävande ansvar. Han skulle, vid sidan av att delta i det dagliga arbetet, se till att varor nödvändiga för en störningsfri produktion – kraftfoder, strö, halm, verktyg, reservdelar etc – alltid fanns tillgängliga. Därtill skulle han så långt möjligt själv reparera utrustning som mankerade.

Den viktigaste uppgiften som ålåg ladugårdsförmannen var dock att ha kontroll över djurbesättningen vilket bestod i att föra dagbok över mjölkproduktion, brunstperioder, betäcknings- och kalvningstider, veterinärbesiktningar, sjukdomar, skador etc.

Med det stora djurbeståndet följde en avsevärd avelsverksamhet, som innebar noggrann kontroll mot inavel och praktiskt taget dygnet-runt-uppsikt vid kalvningar. Vår bostad låg drygt hundra meter från ladugården. Det hindrade inte att min far, genom sin goda hörsel och intuition, alltid visste vad som försiggick även nattetid i ladugården. Flera gånger per vecka skulle verksamheten avrapporteras till den krävande inspektoren.

Ledighet
Ledigheten var kort. I anställningskontraktet fanns tre lediga dagar per år inskrivna. De kunde tas ut då det passade driften bäst och alltså inte i en följd. Tack vare det tidskrävande passningsarbetet, som lades på min far samt hans mångkunnighet, vilken kom arbetsgivaren till nytta i olika sammanhang, belönades han med extra ledighet och vissa andra förmåner.

Arbetsersättningen
Naturaförmånerna bestod i fri bostad om ett rum och kök, vedbrand, två ljuspunkter, d v s en 15 watts lampa i vardera rummet och köket, en halv liter oskummad respektive skummad mjölk per dag till varje barn under 15 år, en spädkalv per år, tillgång till köksträdgårdsland samt en odlingslott för familjens årsbehov av potatis. En extra förmån kopplad till passningsarbetet utgjordes av möjligheten till köp av en spädkalv, ibland tv, per år. Den kostade tio kronor men inbringade i gengäld fem kronor för skinnet som togs om hand av Arons – bonden i Utah. Till förmånerna hörde också tillgång till en liten svinstia med tillhörande hönshus. Där hölls en gris, som slaktades till jul samt ett tjugotal höns som försåg familjen med behovet av ägg. Kalv- och grisslakterna utförde min far själv och var stundom grannarna behjälplig med samma tjänster.

Under min fars sista levnadsår uppgift den kontanta ersättningen till 130 kronor per månad vilket betydde cirka 40 öre per arbetad timme. Naturaförmånerna och kontantlönen tillsammans gav den stora familjen, vilket som mest uppgift till tio personer, en efter dåtida förhållanden hygglig standard. Därmed menat att det aldrig saknades mat medan skor, kläder, möbler, husgeråd, linne etc. var av låg standard eller t o m saknades. Den enda lyx familjen förfogade över var en begagnad cykel och ett orgelharmonium.

Under de här åren rådde kris i landet. Arbetslösa drog från gård till gård i sökande efter arbete eller mat. Trots små tillgångar blev de aldrig avvisade från vårt hem utan fick dela av det som stod till buds. Dessa besök var mycket spännande tilldragelser för oss barn,. Samtidigt gav de oss intrycket av att vara privilegierade.

Bostaden

Karlsborg

Bostaden, som låg i ett hus med det vackert klingande namnet Karlsborg, saknade andra bekvämligheter än de båda ljuspunkterna. Rinnande vatten och avlopp var okända begrepp och dass, gemensamt för fyra familjer, fanns att tillgå i ändan av vedboden på husets baksida. Allt vatten fick bäras från ladugården, en sträcka på över hundra meter, som dessutom hade ett besvärande motlut. Slasken bars till en plats intill svinstian ett femtital meter bakom bostadshuset.

Huset var kallt, fuktigt och dragigt om vintern. Sommartid kunde hettan inomhus vara näst intill outhärdlig. Bostadens allmänna standard var låg. Tapeterna och målningen hängde i flagor, korkmattorna genomslitna, fönster och dörrar knappt fungerande.

De hygieniska förhållanden var problematiska, i synnerhet vintertid. Den dagliga tvagningen fick ske i ett handfat placerat mitt på köksgolvet. För att spara på vatten måste minst tre personer samsas om samma tvättvatten. Om sommaren var det ofta möjligt att hålla till utomhus eller i diskrummet för mjölkflaskor, som märkligt nog var placerat i bostadshuset, långt ifrån ladugården och rinnande vatten. Tillkomsten av ett bastu i Jälkarbyn var inledningen till en ny tid, en ny era. Det var en mycket populär företeelse och som lördagsnöje nästan utan konkurrens, även för vuxna! Där fick vi barn stifta bekantskap med arbetare och bönder och deras barn från de kringliggande byarna. Att gå till bastut var som att gå till fest.

Husmorsarbete
Min mor Olga fick försöka uppfylla mycket stora krav från den stora familjen. Matlagning, bakning, diskning, tvättning, lagning av kläder, sy kläder, städning, inköp etc, var minst lika betungande som fars ladugårdsarbete. Därför fick vi barn tidigt hjälpa till i hushållsarbetet. Bära vatten, slask och ved var sysslor som främst föll på vår lott. De ständiga barnsängarna hade gjort mor sjuklig vilket inte underlättade hennes situation.

Ingen modern människa kan göra sig en sann föreställning om hur en statarhustrus vardag och söndag gestaltade sig. En så vardaglig sak som att sommartid laga familjens mat och baka bröd vid den vedeldade spisens glödande inferno, ligger bortom nutidens föreställningsvärld. Eller ta exemplet stortvätt om vintern. Visserligen valdes vinterns mildaste dagar men arbetet skedde ofta utomhus och under primitiva former. Det följdes nästan konstant av förkylningar och sängliggande.

Inget arbete underlättades av några av de hjälpmedel som idag står till buds och som ett extra påbröd – ”Guds straff” – pågick en ständig och ojämn kamp mot ohyra.

Ohyra
Karlsborg inrymde fyra lägenheter. Två om ett rum och kök på nedre botten och på övre våningen två s k spisrum. Huset var ett formligt vägglusnäste. Det kryllade av vägglöss i alla springor, möbler och trasiga tapeter. Ansträngningarna att hålla ohyran stången var övermänsklig och den fortgick inte utan humoristiska inslag. Mina äldre bröder jagade vägglöss med brinnande tändstickor med vilka de fick dem att explodera med en liten puff. Dessa puffar avgav en minst sagt obehaglig lukt och avsatte bruna fläckar på underlaget. Tapeterna fick härigenom ett något säreget mönster. Den, som i synnerhet nattetid, ville ta sig en hård smörgås fick vara noga med att först slå brödkakan med kanten mot bordsskivan innan smöret breddes på. Eljest kunde hända att någon vägglus, som efter att ha stillat sin hunger på människoblod och gömt sig i någon av brödets fördjupningar, blev överdragen av smör för att sedan hamna i munnen på smörgåsätaren. Vägglus smakar som bärfis, fast mycket värre. Vägglössen var både kräsna och listiga. Om de valt ut någon med särskilt smakligt blod, lyckades de alltid ta sig till målet. Den som var objekt för dylik uppskattning fick snart en hud som mest liknade grovt sandpapper förorsakad av de många betten.

År 1932 röktes huset med cyanväte mot vägglöss. Effekten av rökningen verkade till en början vara god men inom mindre än två år hade vägglössen återtagit herraväldet.

Det stora kreaturbeståndet var upphovet till en annan plåga, nämligen flugor. Den sommartida tillgången av flugor var enorm. De fanns överallt och lade sina ägg överallt. De smutsade ned överallt. De förstörde sömnen för de vuxna och fyllde de sovande barnens gapande munnar till bredden. Att vakna med munnen full av flugor, som knastrar då man tuggar och spottar för att bli dem kvitt, är inget angenämt uppvaknande.

Barnarbete
Statsystemet byggde på att de barn som föddes på gårdarna, skulle gå i sina fäders spår och trygga det framtida arbetskraftsbehovet. Inspektoren vid Jälkarby egendom såg med oblida ögon på när någon ur den uppväxande generationen sökte sig bort från lantbruket. Mina äldre bröder har faktiskt blivit hindrade vid sådana utbrytningsförsök. För att binda barnen vid sina föräldrars arbetsgivare bereddes barnen redan vid tidiga år arbete på lantbruken. Min egen arbetarkarriär skiljer sig nog i tämligen ringa grad från andras i samma situation och vid samma tid:

Sommaren 1934 då jag var nio år gammal, började jag arbeta som lilldräng på lantbruket. Det innebar att springa ärenden, hålla slåtterkarlarna med vatten, hjälpa vallpojkarna etc. Arbetsdagen började klockan sju och avslutades först klockan kvart över sex på kvällen.

De följande två somrarna var jag undanpetare, räfsare och vallpojke. Varje sommarsäsong började alltid med rovgallring som alltefter att sommaren framskred avlöstes av de andra sysslorna. Att vara undanpetare innebar att följa slåttertraktorn i spåren och med en högaffel lyfta undan höet så att det inte skulle ligga i vägen och hindra nästa slåttervarv. Det var ett mycket tungt jobb som blev ännu tyngre genom traktorförarens ständigt koleriska humör. Som tolvåring fick jag börja köra häst. Arbetet bestod bl a i att köra dricksvatten till de utebetande korna. Den hjulförsedda trävattentanken skulle fyllas via en handpump som bara skvätte fram vattnet vilket gjorde arbetet onödigt slitsamt. Körslorna var även av annat slag och utfördes alltid på egen hand. Det kunde gälla transport av snes- och hässjevirke, ved, arbetsverktyg och taggtråd. Oavsett arbetsuppgift saknades helt och hållet handledning.

-Du ska ta Blacken och köra hässjevirke!, kunde det låta.

För en spenslig tolvåring var detta en minst sagt ofullständig order. Visserligen hade jag sett hur de vuxna arbetarna hanterade hästar och redskap men egen erfarenhet saknades helt. Man fick vackert leta fram häst, sele och vagn bäst man kunde. Det nyttjade inget att fråga. Man fick pröva sig fram och samtidigt utstå spe för klumpighet och långsamhet. Den första sommarens nära bekantskap med hästarnas värld avsatte en smärtsam erfarenhet. Mitt oskickliga tillvägagångssätt vid på- och avselning var oroande för hästen, den trampade runt och placerade ofta sina hovar på mina gymnastikskoförsedda fötter. Hela sommaren linkade jag därför omkring med ständigt blåtrampade fötter. Från min tidigaste arbetsår minns jag den stående repliken om man vågade sig till att fråga hur ett arbete skulle utföras: -Ser du inget själv, pojkjävel!

Naturligtvis fanns det undantag från den regeln också. Henning Eriksson var alltid mycket vänlig och hjälpsam. Han var en av ytterst få. Som lilldräng, vallpojke och ”hästkarl” hade jag en lön på en krona om dagen. Vallningsarbetet som pågick vardag som söndag inbringade sålunda trettio kronor på en månad. Det gav ett betydelsefullt och, efter min fars död, oundgängligt tillskott till hushållskassan.

På lediga stunder

Jälkarby ladugård

Mina föräldrars tunga arbetssituation gav varken tid eller kraft till att utveckla personliga intressen. Semester existerade inte och de få lediga stunder och fridagar som stod till buds, disponerades praktiskt taget alltid till nyttoinriktade göromål. För oss barn vad dock många av dessa verksamheter spännande och lustbetonade.

Potatisskörd och bärplockning var i sig inga särskilt eftertraktade sysselsättningar men kringhändelser, förberedelser och hemkomst efter välförättat värv gav en känsla av gemenskap. Fars skotillverkning, knäckebrödsbak, gris- och kalvslakter, hans goda handlag i allehanda hantverk dramatiserade vardagen, speciellt om man fick förtroendet att fungera som tredje hand. I samband med kalvslakterna kom det att falla på min lott, redan då jag var tio år gammal, att böra det fem kilo gunga skinnet den tre kilometer långa sträckan till Arons – bonden i Uta för försäljning. Första gången lyckades jag nättopp ta mig till målet under den tunga bördan. Den blev i efterhand inte lättare av att en av mina skolkamrater, bondpojken Harry, som var ute i samma ärende men på egen cykel, viftade med sin skramlande portmonnä och meddelade: -Nu har jag tjänat fem kronor igen.

Först fem år senare då jag jobbade skift i valsverket hade jag fått ihop till en begagnad cykel och en egen portmonnä med fem kronor i.

Vid sidan av den dagliga rutinen sydde mor nästan alla våra kläder, oftast av begagnat tyg. Hon stod för konservering, smör- och osttillverkning, ständigt stickade hon på vantar och sockor och kunde stundom tillåta sig att läsa i den stockholmstidning någon av oss barn en gång i veckan hade inköpt för tio öre vid tåget. Sin bildningshunger fick hon eljest försöka tillfredsställa med Bibeln och Evangeli Härold.

Något som starkt förenade mor och far var deras gemensamma intresse för musik och sång samt medlemskapet i Betaniaförsamlingen. De var båda duktiga sångare och mors stora repertoar av gamla visor borde ha kommit eftervärlden till del. Till fars orgelackompanjemang flödade sången inte så sällan i vårt hem. Sångerna hämtades företrädesvis ur pingstförsamlingens sångbok Sions toner.

Pingstförsamlingen såg med viss nedlåtenhet på Frälsningsarméns budskap som ansågs vara för ytligt. I början på 30-talet ambulerade Frälsningsarmén med sin söndagsskola ute i byarna. Med Lapp-Lisa i spetsen kom den även till vår del av Jälkarbyn. Hon sjöng Barnatro och andra frälsningssånger till egen musikledsagning på concertina med sådan inlevelse att alla blev glad och rycktes med. Vi pingstvänsbarn fick under reservationer delta i dessa möten, som vi fann mycket trevligare än den egna rörelsens söndagsskola.

Karlsborgs läge mitt på sträckan mellan Hedemora och Vikmanshyttan och alldeles intill vägen, gjorde att många vägfarande stannade till och rastade där. Några hade för vana att vara återkommande gäster i vårt hem särskilt i samband med lördagsärenden i Hedemora. De var alltid välkomna även om far ibland fick avvisa sådana som förfriskat sig lite väl mycket på hemresan. Troligtvis var det mer fars slagfärdighet och debattlystnad än kaffet mor bjöd på. Som var orsaken till dessa visiter. De fylld alldeles tydligt en social funktion och gav far och mor välbehövliga kontakter med människor utanför den frireligiösa kretsen.

Det dagliga umgänget med arbetskamrater under krävande och slitsamma arbetsförhållanden och med dem även som grannar, ljudligt och kroppsligt praktiskt taget ända in i privatlivet, var förutsättningarna för en problemfri samvaro under fristunderna inte så goda. Ändå förekom inte annat än ytliga schismer, som mest hade att göra med barnens övertramp och tvister. Tvärtom, i krislägen slöt man upp bakom varandra.

Bytt hopp – Sorg
År 1936 inträffade två händelser, som var och en inom sin sfär, hade visa konsekvenser. Den första avser bildandet av en fackförening på Vikmanshyttans lantbruk under Lantarbetarförbundet. Den sedermera kända radiomannen Sven Jerstedt, som själv hade ett statarförflutet och skrivit en bok därom, var förbundets ombudsman och deltog i grundandet av föreningen. Fackföreningen tände ett nytt hopp. Det avspeglades snart i att arbetarnas förhandlingssituation förbättrades och innan år 1945, då statsystemet fick i graven, hade naturaförmånerna ersatts av kontantlön, arbetstiderna reglerats, barnarbetet upphört och 1912 års arbetarskyddslag äntligen börjat få genomslag.

Den andra händelse ägde rum måndagen den 16:e november. Fars plötsliga död. Han lämnade efter sig fem minderåriga barn och en hustru vars hälsa vacklade. Det fanns inga sparade reserver som täckte annat än begravningskostnaderna. Tillgången på arbete var usel och lönerna därefter. De två äldsta bröderna kunde därför nätt och jämt klara den egna försörjningen. Mors heroiska kamp, som här började och pågick i många år för att hålla familjen samman och fattigdomen stången, är en gärning i det tysta som vi, hennes söner och döttrar, känner stor respekt och tacksamhet för. Mor dog påskafton 1956.

Till sist
Det jag berättat är ett försök att i korta drag beskriva arbetsförhållanden och levnadsbetingelser vid den tid då den gamla – om än inte så goda – patriarkalismen oförändrad levde kvar vid Jälkarby egendom. Även om skildringen i första hand kretsar kring mina föräldrar, mig själv, mina egna erfarenheter och minnen, som jag till väsentliga delar fått bestyrkta av mina äldre bröder, tror jag att många som minns den här tiden känner igen sig. Om jag lyckats härmed har berättelsen fått det jag eftersträvat, nämligen ett mått av allmängiltighet.

Statarsystemet Statare var samlingstiteln på en tjänsteform för gifta lantarbetare medhelårskontrakt, som vanligtvis löpte från 24 oktober varje år. Statsystemet hade sitt ursprung i tjänste- och legohjonsstadgan med rötter i medeltiden. Legostadgan formaliserades och legaliserades år 1833 och var förbunden med tjänstetvångs- och försvarslöshetsbestämmelser. Den innebar husbondens rätt att utöva husaga och kunde, även vid enkla försummelser, betyda polishandräckning. Stadgan ålade å andra sidan husbonden viss vårdnad om sitt tjänstehjon, exempelvis vid sjukdom.

Trots att legostadgan formellt levde kvar till år 1926, hade förhållandet mellan husbonden och tjänstefolket – statarna – med tiden funnit humanare former. Att ”ta stat” hade kommit att bli, att under kontrakterade former ta tjänst, där arbetsersättningen utgick i såväl kontantlön som i form av naturaförmåner.

Statsystemet gick år 1945 slutligen i graven!