NEDTECKNAT AV ASTRID ÅHMAN I HEMBYGDSBOKEN ”BYA–JÄLKARBYN–UTAH”, UTGIVEN 1992
Brukspatronen Johan Angerstein, född i Turbo år 1646, köpte i slutet av 1600-talet det s.k. Pinkhemmanet i Jälkarbyn av rådman Johan Andersson, Hedemora. Så byn har anor långt tillbaka…
På 1850-talet bestod byn av fem större och tre mindre bondgårdar. Där fanns hästar, kor, får och grisar i alla gårdar. När detta skrivs finns kreatursbestånd endast på två gårdar. Ett trettiotal smedjor fanns också på bygden, men alla är numera rivna. En rökbastu låg ovanför Eklunds, där Sols Anna Johansson rökte allt fläsk för bygden. Då luktade det gott på byn! År 1930 flyttades bastun fram till byn och inreddes för bastubad. Den var flitigt använd fram till 50-talet, då den såldes på auktion till Einar Gustafsson (Sols). Ett tiotal egnahem tillhörde bybilden.
År 1878 kom järnvägen och därmed rallarbron, järnvägsstationen, banvaktstugan och godsmagasinet. Omkring 1918 blev elektriciteten installerad lite varstans i gårdarna. Fotogenlamporna kunde mer eller mindre ställas undan. År 1919 bildades en telefonförening med ungefär 40-talet abonnenter som mest. Telefonväxeln installerades i Fjärdsmansgården, där även postkontoret för Vikmanshyttan, Norn och omkringliggande bygder inrymdes. ”Postfarbror” Ohlsson med sina två döttrar, Anna och Maria, skötte både post och telefon. Posten hämtades dit från järnvägsstationen; på somrarna med kärra och vintertid med kälke. År 1930 flyttade man posten till Karlssons affär. Tre år senare byggde Hanna och Ivar Claesson ny villa och därefter installerades växeln där. Hanna förblev föreståndarinna fram till 1960 då ”telefonerandet” automatiserades. Postkontoret blev sedermera flyttat till Wikmanshytte bruk.
Otts var största egendomen i byn. Den ägdes av Ottoson Jan Hansson tills sekelskiftet 1800-1900. Ny ägare blev Larsbo/Norns AB som 1922 övergick i Wikmanshytte Bruks AB. Otts var byggt i en fyrkant med ett portlider in från vägen och ekonomibyggnader där björkparken nu ligger. Nedanför fanns en gård som kallades Hoffmans, allt fanns kvar i början av detta sekel, men nu är allt borta, utom själva Ottsgården och Dagkarlsgården.
År 1914 uppfördes i Jälkarbyn nytt stall och uthus. I stallet återfanns ett tjugotal hästar – på den tiden kördes mest parhästar – för allt arbete utfördes ju manuellt. En häst hade kusken för att skjutsa herrskapet och utföra alla ärenden. Då var det liv och rörelse i byn och det lät hemtrevligt på vinterkvällarna, när alla kom från skogen med sina skakelpinglor. De hördes lång väg. Så fanns vällingklockan på taket som ringde klockan sju på morgonen, på middagen och på kvällen. På slutet av 1920-talet gjorde traktorerna sitt inträde på arbetsplatserna och det blev ett annat ljud på byn!
Finsta ängar var myrmark ända till 1851. Då verkställdes den stora utdikningen. Jorden såldes till fler jordbrukare som odlade upp den till bördig åkermark. I början av detta sekel byggde bolaget ladugården i Karlsborg. Den innehöll 60 mjölkkor, flera tjurar och ungdjur. Under 20-talet var Gottfrid Nordström förman i ladugården och år 1923 kom Emmy Karlsson dit som bas för mjölkerskorna. Ingen elektricitet fanns ju att tillgå, varför alla kor fick mjölkas för hand – av fyra mjölkerskor. Emmy Karlsson hade även disken av de tunga mjölkkrukorna att klara. År 1928 byggdes ladugården på och elektriciteten hade även nått Karlsborg. Då inköptes höhiss och så småningom även mjölkmaskiner. I mitten av 40-talet, mellan åren 1945-47, kom kastsjukan in i ladugården och hela besättningen tvingades till slakt.
Många lantarbetare hade sin utkomst på jordbruket, fast med dålig lön. På somrarna när barnen var lediga från skolan, fick dessa krypa på knä i bolagets stora rovland, gallra och rensa rovor, för 25 öre per hundra meter, och gå vall med alla kor…
År 1974 lades jordbruket ner och jorden delades mellan traktens bönder. Två år senare revs stallet och uthusen. Lappknuten med dem. Där gick verkligen en epok ur tiden!
År 1930 byggdes ny väg till Vikmanshyttan, en tid då det som bekant var stor arbetslöshet i landet. Så vägen kom till tack vare nödhjälpsarbete. Tidigare gick vägen genom byn och nerför Källbacken och förbi Knåsen. År 1948 blev järnvägen elektrifierad. Då blev det slut på kolröken från loken. Åren 1938-39 uppfördes en ny bro över järnvägen. I början av 70-talet kom en ny, rak och fin väg till stånd mellan Hedemora och Vikmanshyttan. Kurvorna förbi ”södra ladan” försvann och en viadukt byggdes över vägen, med anknytning till sätervägen. År 1973 kom gatlyset till byn.
Till sist; byn har ett fritt och vackert läge. Vid klart väder kan man se ända till Hedemora kyrka i öster, i norr syns Bispbergs klack och i väst det gamla brukssamhället Vikmanshyttan.