HISTORISK TILLBAKABLICK FÖRFATTAD AV KARIN HESSLING

Den gamla härordningen sedan 1680-talet byggde på att bönderna höll armén med soldater. Bönderna indelades i rotar alltefter deras egendomars storlek. Varje rote skulle underhålla en soldat. 150 soldater var ett kompani vid landskapets regemente. Eftersom alla regementen skulle vara lika stora och Västmanland hade ont om rotebönder och soldater, fördes sydöstligaste Dalarnas Folkare kompani över till Västmanland. Gränsen mellan regementena gick mellan Säter och Hedemora – Säters sockens soldater gick till Rommehed medan Hedemora sockens gick till Salbohed.

GRANBOS SOLDATER

I Granbo stod fyra soldatstugor på utmarken, det vill säga mark som inte var uppdelad bönderna emellan utan som var deras gemensamma egendom, allmänningen. I den bodde soldat nr 1, soldat nr 2, soldat nr 5 och soldat nr 7 vid Folkare kompani. I Jälkarbyn bodde två soldater, nr 14 och nr 15. Om en soldat dog eller blev för gammal, ersattes han med en ny med samma nummer – och längre tillbaka i tiden också med samma namn, fastän under 1800-talet namnet på samma nummer kunde skifta.

Så efterträddes soldat nr 7 Lönnqvist av soldat nr 7 Westman i samma stuga, soldat nr 2 Sjöberg av ny soldat nr 2 Sjöberg. Det fanns soldat nr 5 Sundberg och soldat nr 1 Wass, soldat nr 1 Norman och förre soldaten Hagman i Granbo. I Jälkarbyn fanns soldat nr 14 Delbom, soldat nr 15 Dunder, senare soldat nr 15 Westerberg och förre soldaten Lilja. Många hade det varit under århundradenas lopp. Under förra hälften av 1800-talet hette en av soldaterna i Granbo Liten.

ROTEHÅLL

Rotebönderna skulle underhålla soldaten. På andra håll i Sverige där bondgårdarna var stora och kunde åläggas att hålla en soldat var, bodde soldaten på bondens mark och fick bruka lite jord mot dagsverksskyldighet till bonden. I fattiga Dalarna, där soldaterna som i Granbo placerades på utmarken, blev det annorlunda. Stuga skulle rotebönderna hålla soldaten med och möjlighet till potatisland skulle han ha, liksom till gris. Ved skulle han ha av dem, även om han fick gå i skogen och hugga den själv. Så skulle han ha säd, kött vid slakttiden, lin, ull och annat som behövdes, och det fick han gå runt hos rotebönderna och ta upp ett par gånger om året. Lite pengar skulle han också ha. Allt var noga reglerat soldaten och rotebönderna emellan.

Skarpskytteplan

När min mormor omkring 1880 fick barn, kom Sjöbergs Johanna till henne med en ny hemvävd linneduk och sade: Du får den här i stället för soppa. Sjöberg får så mycket lin när han är ute och tar upp, och jag vet att du inte har så gott om sånt. (Förr i tiden var det vanligt, att grannkvinnorna gick till barnsängskvinnan med soppa).

I ett kontrakt mellan rotebönderna och deras soldat nr 7 Lönnqvist 1872 preciseras det årliga underhållet till stuga, 4 stavrum granved (1 stavrum = nära tre kubikmeter), som han själv fick hugga sig på deras skog samt 140 riksdaler riksmynt uppdelat på tre betalningsterminer. Året därpå infördes i Sverige beteckningen 1 krona i stället för riksdaler. På 1870-talet var en piglön 8 kronor om året jämte tyg till två klänningar, linneväv till underkläder, ull till strumpor och två par skor.

Indelningsverket, som det här med rotebönder och soldater kallades, upphörde 1901 och skulle avvecklas genom naturligt avgång. Inga nya soldater skulle anställas. 1902 fanns det ingen soldat nr 5 Sundberg längre. Då sålde rotebönderna i den roten, bland dem Brogården och Höks i Västanå och Vassens och Petters i Norrhyttan, sin soldatstuga med svinstia till skräddare Carl Torstensson, men tomten omkring stugan var då fortfarande utmark. Soldat nr 7 Westman bodde kvar i soldatstugan tills han dog. Bönder i den roten var bland andra Ströms, Ollas och Erkers i Norrhyttan.

KORTARE VÄRNPLIKT FÖR SKARPSKYTTAR

På 1860-talet spred sig skarpskytterörelsen i Sverige. Läget i Europa var spänt och man ansåg Sveriges försvar vara otillräckligt. Det bildades skarpskytteföreningar för ortsförsvaret. Skarpskyttarna vapenövades under militär ledning. I Granbo övades de på en särskilt iordningställd plan i Jan Pers hage ovanför Bergsmans. Det var Skarpskytteplatsen, som den då kallades. Sedan yngre årgångar spelat fotboll där, har den fått namnet Skarpskytteplan.

1872 hade personlig allmän värnplikt införts i Sverige. Min morfar, som var född 1849, var skarpskytt, som så många ungdomar i trakten. Och tänk, den som var skarpskytt fick förkortad värnpliktsövning. Han behövde inte exercera på Salbohed mer än 15 dagar. De andra hade hela 30 dagar, fördelade på två år.