ANEKDOTER NERTECKNADE AV GÖSTA DAHLGREN

I JÄLKARBYN OMKRING 1865

En piga i en bondgård hade utan att något manfolk varit i närheten råkat ut för en del liderliga känslor. Mor i gården, som var mycket klok, visste att det va Jäkulln, som frestade henne, och det enda som var att göra var att ”kasta ut”. Eftersom mor själv ”kunde något”, åtog hon sig att ordna ritualet.

En torsdagsnatt under spöktimmen gick hon till den plats i byn där ”Högstdensamme” var anträffbar. Det var i en korsväg där alla fyra vägarna gick (nästan) rakt i de fyra väderstrecken. Det var där ”Skett’ngattu” korsade landsvägen Hedemora-Vikmanshyttan. Detta var före 1885 då två gator gick parallellt. Dessa lades vid laga skiftet ihop till en gata.

Nåja, tanten gick dit utan att vända sig om, vände sig så att hon fick ryggen mot Lund (i Jälkarbyn) och rabblade upp sin ordramsa. Därefter kastade hon med högra handen över vänstra axeln ett paket, en gåva till ”den fule”. Gåvan innehöll bland annat ”smått och gott” avklippta naglar samt hår från ”den besatta”.

Nu hände det sig att Petter, en ung man på den tiden, låg avsupen i vägkorsningen men halvvaknade under ceremonin, fick paketet på sig. Den kloka mor frågade då:
– När du har fått det här, låter du då bli våran piga?
– Ja, svarade Petter, jag skall väl låt henne vara då…

Glad i hågen berättade gumman på morgonen att hon var så duktig att hon till och med fått Hin att svara.

I NORRHYTTAN OMKRING 1870

Drängen Nämka Anders-Erik gick en torsdagsnatt under spöktimmen ut i något avsides bestyr. Han fick då se en av gummorna i byn, stirrande rakt framför sig med bestämda steg gå mot byns kultplats. Denna var belägen vid Ollas udde där vatten i än rann rakt i norr. Anders-Erik, som var väl något av en spefågel i sådana stycken, följde efter henne. Genom att han tog längre steg kunde han hinna ifatt henne, fastän han höll samma takt som hon.

När han funnit ifatt henne, började han blåsa åt henne i takt med stegen. När de kommit fram till åkanten så visste han att hon skulle göra heltomvändning. Han satte sig i säkerhet bakom något uthus.

Sedan hon läst och kastat marscherade hon därifrån utan att se annat än rakt fram. Anders-Erik gick då åter ifatt henne och flåsade ännu mera ansträngt.

På morgonen skröt hon över att hon var så stark så att hon kunde tvinga ”Honom” att följa henne både fram och åter.