Det medförde alltid svårigheter för vikmanshyttehushållen att få tider i tvättstugan.
Till de stora helgerna var köerna särskilt långa trots att det tvättades i skift från morgon till kväll. Tvättstugan var följaktligen för liten för den ständigt växande befolkningen – detta konstaterades i maj månad 1960.
Föreståndarinnan Karin Enberg trivdes. ”Tvättanterna” klagade sällan eller aldrig och stämningen var god i den inte alltför moderna arbetsmiljön. Ett så kallat kafferum efterfrågades emellertid, ett krypin för fem minuters vila och en kopp kaffe.
Utrustningen kunde och borde moderniseras, kröp det så småningom fram hos tvättchefen Enberg. Två 22 kilos maskiner för vit tvätt och en maskin för arbetskläder, klarade ungefär 5000 kilo tvätt i månaden, inkluderat omkring 1000 kilo handtvätt. Tvättpriset med mangling ingående belöpte sig till åtta kronor – ett humant pris så att säga…
Kanske det största problemet bestod i småfamiljernas tvättbehov. Det dröjde i regel alltför länge för dem att samla ihop till en 22 kilos maskin. Där fanns önskemålet om en ny 10-12 kilos maskin! Ytterligare en vit maskin stod även på önskelistan. Men då skulle det säkert fordras en bredare mangel – och då var en större tvättstuga nödvändig.
1960 års tvättförhållanden kom inom en inte alltför avlägsen framtid att förändras radikalt. Nybyggnationerna både i form av fler egnahem men också flerfamiljsfastigheter medförde ändrade villkor. Tvättandet kunde utföras mer och mer hemmavid och den gamla präktiga tvättstugan i närheten av snickarverkstaden blev överflödig.
Ja, se tiderna förändras ju…