Temporära bostäder

Det påstås att nöden inte har någon lag. Om det nu gäller i alla sammanhang kan väl diskuteras.

Vi har tidigare i olika sammanhang varit talesman för de bruksbor som menat att den så kallade bostadspolitiken för Vikmanshyttans del varit otakt i många herrans år. Långt längre än ett halvsekel, är ett icke orimligt påstående. Hade inte egnahemsbyggandet kommit till stånd – med början under sista året av 1920-talet – och framför allt fått en lyckosam och mycket omfattande utveck-ling hade boendesituationen varit skandalös…

Vad som hände i början av år 1970 hör emellertid till engångsföreteelserna, en nödlösning av temporärt slag. Det hände nämligen att fyra så kallade alternativ-hus hyrdes in av Arbetsmarknadsstyrelsen. Och på det viset skulle det akuta bo-stadsbehovet tillfälligt lösas. Det rörde sig familjebostäder, mestadels bokade för nyanställda, med en bostadsyta på omkring 75 kvm.

Alternativhusen monterades utmed början av Mats Jansvägen (tidigare kallade Lindholmsvägen). AMS-husen ansågs vara en bra bostadsreserv i väntan på permanenta bostäder som vid det laget planerades dels på Östra Nygatan, dels på Vikmanshytte torg.

I sammanhanget kan även nämnas, att dåvarande bruksbolaget planerade och arbetade med att förbättra samhällets bostadsstandard, fastigheter som uppförts tidigare. Tyvärr hade ett flertal av de gamla husen redan skattats åt förgängelsen under 60-talet och ”detta brydska äventyr” fortsatte under kommande årtionde. Några av dessa kaserner borde fått vara kvar, av två skäl: för att i större utsträckning bibehålla den gamla bruksbilden men också för att en del av fastigheterna fortfarande var i mycket gott skick, några timmerhus bland andra…

Historien kring bruksamhällets bostadsöden kom att bestå av en andra ”halvlek” med både nybyggnation och rivningar. Förändringarnas vindar har milt sagt blåst rejält i Vikmanshyttan – och otakten lär fortsätta.