Paris, vid pilen, innan den ödesdigra branden

Det har gått omkring ett helt sekel sedan en storbrand bröt ut i gamla brukssamhället, den svåraste eldsvådan i mannaminne om vi för ett ögonblick bortser från 1938 års brand av kolhuset. Den gamla smedbyggningen, till vardags kallad Paris, brann ner till grunden och ett antal bruksfamiljer blev husvilla. Och inte nog med det, det mesta av bohag och tillhörigheter blev lågornas rov.

I den närliggande vedbodlängan uppstod den katastrofala brandhärden. Några barn hade fått tag i tändstickor och tänt på en halmhög som fanns i vedboden. I och utanför denna bod fanns så kallad ribbved som de boende familjefäderna köpt in från den närbelägna sågen

I en ytterligare bodlänga som användes till förvaring av bland annat bröd, gick inte heller att rädda. Allt brann som fnöske – och antände inom loppet av några minuter själva bostadshuset.

Mindre ett stenkast från den eldhärjade byggningen Paris låg en annan flerfamiljsfastighet, nämligen London, som fick utrymmas helt. Eftersom flera hustak på bruket var försedda med pärttak brann det i flera byggnader. Men alla dessa brandhärdar kunde dessbättre släckas i tid.

I sammanhanget ska sägas, att brandförsäkringar inte hörde till vanligheten på den aktuella tiden. På så sätt kan man tala om att ”alla miste allt de hade” och katastrofen var total.

Att det överhuvudtaget gick att begränsa elden var ett rent under med tanke på de brandredskap som fanns tillgängliga. Det enda som var att tillgå bestod av en träspruta med två hävarmar. Fyra till sex man pumpade upp trycket i sprutan vilken även var försedd med så kallad vattarm som fyllde sprutan med vatten. Ytterligare en liknande spruta fanns i Jälkarbyn, och den tillkallades. Tyvärr visade sig att den saknade botten och var då förstås funktionsoduglig.

Man befarade att en treårig brukspojke hade blivit innebränd. Lyckligtvis hade gossen flytt elden och gömt sig, och undkommit.

Helt klart ett tragiskt bruksminne av branden för nära 100 år sedan. Som vi helst vill glömma bort.