Byn, Vikmanshytte bruks sydligaste del, var ursprungligen och tills för endast en mansålder sedan centrum för bebyggelsen i samhället.

Om hur det allra första Vikmanshyttan såg ut, därom vet man intet, Redan under digerdödens dagar kommo de första bergsmännen för att i strömfåran mellan Gåran och Vikmanshyttesjön bygga det första vattenhjulet. Deras namn känner ingen, men de kommo från Vikabergs gruvområde mellan Garpenberg och Hedemora, berättas det, och deras hemort skulle alltså ha gett Vikmanshyttan dess namn.

Vikmanshyttan under flydda tider – det är en fridfull bruksidyll. Under gröna och skuggiga lövvalv skymtade vid sjöstranden den vitskimrande herrgården. Kring dess vita byggnad grupperade sig två vackra flyglar och en mejeribyggnad. I en halvcirkel omkring herrgården och trädgården utmed den vackra sjöstranden lågo magasinbyggnaden med klockstapeln samt hela raden av till lantgården hörande byggnader. Nedanför herrgårdsdammen var masugnen och rostugnen. Så kom ett par små vita stenhus utmed ån och vid sågdammen kvarn och såg; där nu laboratoriet är beläget låg brädgården. På andra sidan sågdammen fanns två statarhus och vid förvaltardammen, där förvaltarens ankor och gäss simmade bland näckrosor, låg två smedjor – ja, de finns ju kvar än idag, liksom de flesta av de ovan nämnda byggnaderna.

I närheten av masugnen
låg i en frodigt grönskande trädgårdstäppa rättarbostaden – nuvarande masmästarbostaden – och, på en kulle mot parken, Munkarbo, där trädgårdsmästaren och kusken bodde. Därmed äro vi uppe i hjärtat av nuvarande Byn, brukets äldsta del. Där var förr en idyllisk björkhage där gök och taltrast gott trivdes samman. På var sin sida om vägen lågo denna trakts äldsta stormannagårdar. Vad deras första husbönder hette vet ingen i våra dagar. Man vet bara att den ena byggnaden kallats Per-Jans så länge man kan minnas tillbaka i tiden. Den andra, betydligt vackrare gården, är troligen av äldre datum än sin granne. Vid en restaurering av gården för något år sedan fann man årtalet 1746, men byggnaden lär vara mycket äldre än så, en del påstår att den är från slutet av 1600-talet. Gården har ett underbart läge vid Vikmanshyttesjön. Byggnaden, vilken liksom Per-Jans sedan drygt en mansålder tillhör Vikmanshytte Bruks AB är nu trädgårdsmästarbostad.

Nu skall emellertid Per-Jans hårt tärd av tidens tand, skatta åt förgängelsen. Se där anledningen till denna lilla återblick !

Per-Jans har haft en skiftande tillvaro. Från att ha varit en ärevärdig bondgård blev den statarhem. Under en period kallades gården ”Hotell Zion” och var då hemvist för levnadsglada ungkarlar. Sedan flyttade arbetarfamiljer in där.

Enligt brukets äldsta var gårdens förste ägare en mäktig bonde, men osäkert är huruvida det var han eller någon hans ättling som gav gården namnet Per-Jans. Det var emellertid en högst förnämlig gård; den pampiga mangårdsbyggnaden, loftbodarna och de stora uthusbyggnaderna vittna härom. Till gården hörde från början ett vackert portlider utåt vägen, precis lika det som alltjämt finns bevarat vid gården mittemot. En stor vacker trädgård omgärdade det hela. Ungefär där de nuvarande förmansbostäderna ligga var stallet för bl a 30 à 40 oxar. På andra sidan sjön vid Hällarna och de ståtliga asparna mittemot låg Jan Jellmunds gård, och vid Nyängarna var även en gård efter gammalt. I Storänget och Tryckängarna fanns stora lador, och vid Acktjärn och Skånmarkerna låg gårdens fäbodvallar.

Allt detta är nu borta!
De stora uthusbyggnaderna och det vackra röda portlidret ha rivits för längesedan, och av trädgårdens härlighet finns ingenting kvar. I det forna kållandet frodas jättestora kungsljus bland kvickrot och rölleka, och tistlarna växa meterhöga. De gamla knotiga sötaplarna vantrivas, och klarbärsträden, där otaliga generationer skator byggt bo, spreta med torra kvistar. Stickelbärsbuskarna kan man knappt upptäcka, där de stå gömda i darrgräset. Har man goda ögon kanske man finner ett förtvinat rabarberstånd, vars blad inte bli större än lönnblad. De gamlas minnesblad av gården är annorlunda. De minns den ståtliga gården med dess väldiga trapphäll och dubbla rader av ålderdomligt grönskimrande fönster. Från gårdstunet såg man ut över bördiga åkerfält, lummiga björkbackar och gräsrika ängar. Det har varit en förnämlig gård. Under rivningsarbetet fann man i trapport och förstuga fragment av vackra målningar och en järnhäll med årtalet 1777. Gården torde dock vara byggd tidigare än så. Mycket talar härför.

I Byn blandas gammalt och nytt.
Arvet från fäderna lever kvar i en rad gamla vackra hus, och som blomster på en midsommaräng ligga de nya, färgrika husen på kullarna kring Gåran och vid skogskanten mot Granbo. Gammalt och nytt samsas bra, det har blivit en vacker bebyggelse. Per-Jans dömdes att försvinna, och skall sanningen fram, så var gården bra gammal och grå. Skulle någon tilläventyrs tycka att det var skada att den inte fick stå kvar kan han ju trösta sig med att den gamla gårdens skönhet och värdighet lever kvar i dess granne, som säkerligen kommer att länge bevaras. Som ett monument över fädernas liv och gärning.