Erk och Maja klagade i Frödings lilla lustiga visa – helt bittert: var ska ska vi ta’t?. Samma ord rann en i minnet, när man klev omkring bland stubbar och rötter och upp-och-nedvända ljungtuvor ute vid Vikmanshyttans egnahemsområde. Men Erk och Maja i Vikmanshyttan var varken lata eller fattiga – åtminstone inte det förra. Idog flit har skapat om ödemarken till trivsamma täppor, allesammans med en liten trevlig villa som pricken över i-et.
Att bo i kasern hörde sannerligen inte till livets nöjen. Och att bygga kaserner och där stuva in arbetare, som i dagligt slit gjorde rätt för sig och mer till, det var närapå ett brott. Tänk er bara att komma hem från nattarbetet, trött och utfaren, och så gå till vila i ett rum invid en trappa, där grannens ungar kuta upp och ned dagen i ända? Undra på om fru Pettersson, som tyckte synd om sin gubbe, letade reda på om fru Andersson, som bad henne hålla sina snoriga ungar i styr. Och fru Andersson, som kände sig träffad men innerst inne erkände att fru Pettersson hade rätt, blev just därför övermåttan arg. Sådana är nu vi människor. Och gubben, som låg där inne och svor, han fick inte sova på ännu ett par timmar för fruntimrens skull…
Nej, sade en av Vikmanshyttekolonisterna, gudskelov att man slapp eländet! Visst var det knogigt härute i skogsbackarna, men det var skillnad i alla fall att ha litet eget…
Numera byggs väl inte heller kaserner av det gamla tråkiga, stereotypa slaget, som gör sinne beklämt bara man kommer till en del brukssamhällen.
Vikmanshytte Bruk hade i egnahemsbyggarna funnit en mycket mera tilltalande form för lösandet av arbetarnas bostadsfråga. Man styckade helt enkelt någon lämpligt belägen mark i brukets närhet – gärna med litet skog omkring – och där inbjöds arbetaren att reda sig och de sina ett trivsamt bo. Han hade bara att stiga upp till brukskontoret och skriva under ett kontrakt: Till …………………. upplåter och försäljer Vikmanshytte Bruks Aktiebolag tomten om ………..hektar i areal på följande villkor ……..
Den kontanta köpeskillingen håvades upp ur byxlommen, eller också låg den så småningom samlad i ett tillgodohavande någonstans i brukets böcker. Och så var det på tiden att börja gräva för grunden. Gumman och barnen fick antagligen till att börja med att göra rent och snyggt på tomten. Och hur det knallade och gick, en vacker dag stod man där i solljuset och kisade mot ett rödmålat ljuvligt litet eget hem. Där fick ungarna kuta och springa som dom ville ute i björkbackarna, och där fanns det präktiga rum för far att sova i, och ett kök så grant som mor inte kunnat drömt om.
Innan dess hade emellertid den tråkiga frågan om pengarna – det som allting rör sig här i världen – måst lösas.
Det gick rätt bra, det också. Bygget kostade kanske fyra-fem röda tusenlappar, och sådana såg man sällan till i ett bruksarbetarhem. Man lånade sig fram. Bolaget lämnade 3.000 kronor räntefritt under en tid av 20 år, och vidare ordnades: att Hedemora Sparbank mot första inteckning i stugan lånade ut ytterligare högst 2.000 kronor om det behövdes. De sistnämnda pengar får man naturligtvis inte räntefritt. Vidare tillhandahöll bolaget byggnadsmaterialer, virke och dylikt till självkostnadspris likaså körslor. Sten, grus och dylikt fick man hämta gratis. Kåken fick byggas efter egna ritningar, precis som man vill ha den, men bolaget står kostnadsfritt till tjänst med förslags och ville ha ett ord med i laget innan ritningen antogs, så att gården inte blev alltför personlighetsbetonad i avskräckande riktning. Ingenjörer, verkmästare och förmän bistod sedan byggaren med råd och dåd, i mån av tid.
Ville man inte anlita bolagets hjälp vid leveranser av byggnadsmaterial och dylikt eller fick man det billigare på annat håll, så slapp man. Arbetaren fick ordna det som han själv ville.
Man måste erkänna att dessa villkor var synnerligen humana. Byggarna var också alla mycket belåtna. Vid Vikmanshyttan hade tills dato (september 1930) sålts 16 tomter av de 18 som då hittills avstyckats, 12 egnahem är redan uppförda – därav hade sex familjer flyttat in…
Utsikten var förtjusande – över Finsta bördiga ängar, och längst bort glimmade i solen Hedemora kyrkas vita tornmurar.
Och så var det frågan om det växande egnahemsområdet. Folket, både nybyggare och många övriga bruksbor deltog i den utlysta pristävlingen i namnfrågan.
Jo, Lerbo byttes ut mot Solhaga. Och det nya namnet vann stort gillande. Kan tilläggas.