Den nya bebyggelse fick inte vara kvar
Jo, kommande rader handlar om bostadsproblematiska Vikmanshyttan, om man nu kan uttrycka sig så.
Diverse gamla ”synder” på brukets egen bostadsmarknad bäddade för en ut-veckling, inklusive avveckling = fastighetsrivningar, med rötter i 1950-talet. Stålbolagets resurser, såväl ekonomiska som personella, var säkert begränsade och intresset hos bolagsledningen var lite si och så kunde konstateras. Ändå kunde det hända ibland att vissa av brukets hantverkare fick ställa upp med eftertraktad kunskap och service uti här ej namngivna områden kring huvud-staden…
1910-tals kasernerna hade blivit slitna och omoderna och behövde underhåll och/eller ombyggnad. Reparations-cykeln täckte emellertid inte in samtliga aktuella objekt varför ett för samhället ej önskvärt rivningsraseri utlöstes – och då talar vi främst om 60-talets förehavanden. Och detta har vi berättat om på annan plats!
På Tallgatan uppfördes dessbättre ett par nya fastigheter, i slutet av 60-talet. Och ett par år in på nästa årtionde kom ytterligare 30 nya lägenheter till stånd i två fastigheter på Skolvägen, invid torget.
Men, men vad hade hänt några år tidigare vad gäller verksamheterna inom stål-industrin? Jo, Wikmanshytte Bruks AB fanns inte längre och vad värre var livskraftiga verksamhetsgrenar, exempelvis smältverket, försvann helt eller del-vis minskades ned.
Ny otakt bland bostadstillgången och efterfrågan kom i dagen. Kommunikationen mellan det stora företaget och kommunens fastighetsansvariga tycks inte varit särskilt påtaglig och seriös, om den nu fungerade alls. Högste chefen ut-talade fler än en gång att företaget icke skulle hålla på med dylika arbetsuppgifter som bostadsförsörjning utan helt ägna sig åt att tillverka stål…
Vi har ju nu facit på vad som hände med den gamla industrin i Vikmanshyttan. Det blev en större smäll än vad den mest pessimistiske bruksbon anat.. Inte bara folket fick ta konsekvenserna av ofattbara beslut och handlingar. även samhället skadades påtagligt. Tiden gick, om än långsamt för många inblandade, och dt visade sig att satsningen på nya bostäder var nära nog en felinvestering.
Bebyggelse utan efterfrågan?
1972 års två fastigheter på Skolvägen jämnade med marken, det hände knappt tre årtionden efter tillkomsten, år 2001. Rivningen av pensionärslägenheter hade redan påbörjats 1997 vid Tallgatan och fortsatte sedan även i Solhaga, på Gjutarvägen. Under tiden – på Tallgatan skedde en rejäl bostadssatsning från och med 1992 och på Östra Nygatan gjordes en omstrukturering av kvarteret Hästskon.
Sammanfattningsvis kan vi påstå, att nämnda otakt i boendemöjligheterna under det senaste halvseklet inte skapat någon större trygghet och möjligheter till långsiktig bostadspolitik. Befolkningsminskningen har naturligtvis i hög grad bidragit till oroligheterna på den vikmanshyttska bostadsmarknaden. Och tyvärr är det troligt, det är inte slut på de negativa åtgärderna. Den samlade bilden av alltsammans måste här kompletteras med egnahemsbyggandet under årens lopp, ett boende som har haft stort positivt inflytande på bostadssituationen i Vikmanshyttan.
Hur ska det positiva i att bo i Vikmanshyttan lockas fram? Det positiva från det ”gamla Vikmanshyttan” med härlig miljö i fokus, gemenskap och en del annat. Jo, bättre samhällsservice, fler arbetstillfällen där boendet är en naturlig ingrediens måste till. Det sägs att Vikmanshyttan har relativt goda möjligheter att utvecklas i kommunen som boendeplats. Men låt oss tro på det, och få del av det…
Det är inte ”fult” att bo i Vikmanshyttan!