Karin Hessling visste och kunde berätta…
Karin Hessling
År 1913 skulle vi på begravning i Hedemora, där en släktning dött. Då åkte vi häst dit. Vi satt fyra vuxna och jag i en åktrilla, ett fyrhjuligt åkdon med två sitsar. Färden tog två timmar dit och två timmar hem efter begravningen. Hade det i stället varit någon i byarna som skulle begravas, då hade den svarta likvagnen med tak över körts fram ur likvagnshuset i Granbo, putsats upp och blivit förspänd med den svartaste häst man fick tag på, och det lär ska ha hänt tillbaka i tiden, att likvagnshästens hovar blivit ingnidna med svart skosmörja. Ovanpå en granrisbädd på vagnen sattes kistan och kördes in till kyrkogården med begravningsföljet i åktrillor i procession efter. Alla jordfästningar ägde rum ute på kyrkogården, tills gravkapellet på nya kyrkogården byggdes.
Annars var det vanligt, att man gick till stationen och åkte tåg in till Hedemora, tur och retur för 60 öre, som barn för hälften. Det var tåg på morron åt båda hållen, middagståg åt båda hållen och kvällståg likaså. När cyklarna kom i bruk blev detta färdmedlet för de unga. Det kostade ju ingenting och på den tiden var det inte jäkt utan gott om tid.
Boholm kom till byn 1922 och han hade en gammaldags bil. Det gick an att få tinga skjuts av honom. En gång, när han skulle hämta på Bruket och köra till stationen, for han inte backarna efter Mats Jansvägen genom Granbo och Norrhyttan och Bya fram till Rallarbron, järnvägsbron, där vägen till stationen gick ner utefter järnvägsstaketet.
Han for i stället vägen mellan verkstaden och kolhuset och utför de tre backarna i Vretbo, upp ovanför Vengelins och över Röängsholn, som bergknallen kallas, och ner igen över ån där vägen mot Utah tar av, och uppför Hemmings backe fram till Rallarbron. Han hade fått vänta på resenärerna och körde så fort han kunde. De frågade ängsligt: ”Hinner vi?” – ” I det närmaste”, svarade Boholm. När bilen passerade Rallarbron gick tåget från stationen. Händelsen blev ett ordstäv.
Albin Lindström
Albin Lindström köpte bil och började 1926 köra taxi. Karl Morell i Jälkarbyn hade också taxitrafik. Det var lätt att få bil och många som ville åka. Under andra världskriget blev det besvärligt, ty då fanns det nästan ingen bensin att få. På bilarna sattes ett aggregat, där man genom att elda med träkol eller små vedklubbar framställde gengas, som fick ersätta bensinen. Sotigt och besvärligt var det att hålla gengasaggregatet i trim och att köra med sådant. Det hände, att när taxi i Hedemora fick skjuts till Norn, körde de till Albin Lindström och överlät sträckan Vikmanshyttan – Norn åt honom, ty de vågade inte uppför Nornbackarna. Albin åldrades och 1957 sålde han stuga och taxiverksamhet åt Hölke, som byggde sig en storartad bilverkstad. Efter ett par år fick Stig Holmgren överta taxitrafiken.
Karl Åberg kom under första delen av 1920-talet till bygden och började busstrafik mellan Bruket och Hedemora efter gamla Vretbovägen med alla Vretbobackarna och Hemmings backe. Det var bekvämt för bruksborna. När bebyggelsen i Solhaga börjat och det omkring 1930 byggts en väg utefter bruksjärnvägen fram till Mats Jansvägen gick bussen sin tur från Bruket 8.30 över Granbo, Norrhyttan och Bya till Hedemora och i 12-tiden tillbaka samma väg. Eftermiddagsturen gick bussen Vretbovägen.
En av Åbergs bussar
När Vretbovägen rätats mellan Vretbo och Rallarbron i mitten på 1930-talet gick bussen på den. Om Granbobor skulle fara med bussen på eftermiddagen, fick de gå till Vengelins eller till vägskälet vid Karlssons i Jälkarbyn och stiga på. Åbergs lilla buss fick vinter och sommar. Var det kallt värmdes bussen upp av en fotogenkamin. Senare blev det en buss med bättre värme. Men till staden kom man. På 1930-talet kostade tur och retur Bruket – Hedemora 1 krona, Jälkarbyn – Hedemora 75 öre, enkel resa Bruket – Hedemora 65 öre. Det var så bekvämt med den bussen. Jag brukade stå vid köksfönstret och se efter när bussen kom och sedan gå ut och stiga på ovanför grinden under kalla vinterdagar.
Andra världskriget kom med gengas och andra svårigheter. I början av 1940-talet sålde Åberg sin busslinje till GDG, som sedan dess trafikerar linjen Hedemora – Vikmanshyttan.
Nu har Bruket fin vägförbindelse med Hedemora, sedan det som kallas Hedemoravägen byggdes 1952-53. I hela sin bredd drog den fram genom trädgårdar och åkrar, under den lilla landsvägen i Bya men i plankorsning mellan Södra Dalarnas Järnväg. Till den anslöts samtidigt Angersteinvägen, pulsåder i gatunätet i Solhaga. Privatbiltrafiken ökar, biltransporterna likaså. Det är länge sedan byn låg i stilla ro i vintermörkret.