Gamla Vikmanshyttan > Brukssamhället > Högtidligt värre…

Högtidligt värre…

Bruksborna fick uppleva en verkligt stor händelse i samhällets historia första söndagen i oktober månad 1966.

Jovisst, den hos många – men inte alla – efterlängtade kyrkan invigdes under minst sagt pompa och ståt.

Ute i samhället kunde man följa en kortege omfattande representanter från olika aktörer, mest dominerade det uppväxande släktet – och det var ju gott och väl.

Kyrkans ansvariga var förstås på plats, Där fanns också kommunens representanter och från Bruket (fortfarande Wikmanshytte Bruks AB) var den lokala ledningen närvarande. Allt var som det skulle, kan vi förmoda.

Bruksprästen Göran Granberg med fru Barbro hörde till de som trivdes allra bäst och mest. Och Granberg hade förstås dagen till ära skaldat om invigningen, enligt följande:

DIKTSVIT
Du vinkar
avvärjande
med ena handen:
bort, bort
världens oro
larm, orenhet
stillhet må råda
lugn, eftertanka,
bjuder vänligt
med den andra:
kommen, kommen
arbetande och
betungande
jag vill ge er
ro
Vad kan icke
slagg bli till!
O, hopp för det
trasiga.
Bortkastad
Lyser
Bär altarets
håvor
vattnet
som renar
Ordets
salt
och vin.
Ljus
och skugga
växlar.
Solfläcken
vandrar
över väggen.
Strimman lyser
över dopets barn.
Åter och åter.
Tiden
har upphört
att andas.
Känn friden.
TILL KRUCIFIXET TILL LJUSSTAKARNA

näastan plånad ut
tätt tryckt
till träet
knappt skönjbar
längre
sargad
av den omänskliga
bördan
blir du
världens
skuld.
Du skulle färdats
över haven
sett Hongkong
Santos
Cabinda,
strandade
blev ljusbärare
på Vikmanshytte
torg.
Längtar du
till Cabinda?
Hör du
stort hav
brusa?