Bruksborna fick uppleva en verkligt stor händelse i samhällets historia första söndagen i oktober månad 1966.
Jovisst, den hos många – men inte alla – efterlängtade kyrkan invigdes under minst sagt pompa och ståt.
Ute i samhället kunde man följa en kortege omfattande representanter från olika aktörer, mest dominerade det uppväxande släktet – och det var ju gott och väl.
Kyrkans ansvariga var förstås på plats, Där fanns också kommunens representanter och från Bruket (fortfarande Wikmanshytte Bruks AB) var den lokala ledningen närvarande. Allt var som det skulle, kan vi förmoda.
Bruksprästen Göran Granberg med fru Barbro hörde till de som trivdes allra bäst och mest. Och Granberg hade förstås dagen till ära skaldat om invigningen, enligt följande:
| DIKTSVIT | ||
| Du vinkar avvärjande med ena handen: bort, bort världens oro larm, orenhet stillhet må råda lugn, eftertanka, bjuder vänligt med den andra: kommen, kommen arbetande och betungande jag vill ge er ro |
Vad kan icke slagg bli till! O, hopp för det trasiga. Bortkastad Lyser Bär altarets håvor vattnet som renar Ordets salt och vin. |
Ljus och skugga växlar. Solfläcken vandrar över väggen. Strimman lyser över dopets barn. Åter och åter. Tiden har upphört att andas. Känn friden. |
| TILL KRUCIFIXET | TILL LJUSSTAKARNA |
| Så näastan plånad ut tätt tryckt till träet knappt skönjbar längre sargad av den omänskliga bördan blir du världens skuld. |
Du skulle färdats över haven sett Hongkong Santos Cabinda, strandade blev ljusbärare på Vikmanshytte torg. Längtar du till Cabinda? Hör du stort hav brusa? |
-
- Vikmanshyttans kyrka, exteriör
-
- Vikmanshyttans kyrka, interiör
-
- Kortege genom samhället