Låt tankarna löpa iväg en bra bit tillbaka i tiden, till förra seklets två första årtionden. Och till rökkurernas tid. Det fanns flera dylika ”inrättningar” på gamla bruket, ett par är säkert omnämnda, nämligen i hagen ovanför vamvalsverket respektive vid ladugården på Tallgatan – och dessutom några av det mindre formatet.

En rätt stor andel av brukets befolkning hade ju som sed att ha gris. På höstarna slaktades desamma och blev mat för vintern. Skinkorna saltades och sparades till våren då de röktes till sommarmat.

Inne i kuren var en gryta placerad på golvet, vari man eldade med enris och träkol. I krokar hängde 10 – 15 stora skinkor på en gång. Rökningen pågick omkring en vecka, då hade skinkorna hunnit bli möra och saftiga.

Röken från kurerna spred sig vida över bruket och då visste man vad som stod på. En av brukets gummor var hemma i konsten att röka. Hon lystrade till namnet Kristina Lövgren, mot Stina kallad. Hon blev inte mindre än 97 år gammal innan hon lämnade det jordiska.

Aldrig hörde man talas om att någon gick i närheten av rökeriet för att göra ofog, förtäljer historien, men så hade mor Stina respekt med sig.

Traditionens basturökta skinka – vår- och/eller sommarskinkan – blev mycket god, och godast tillsammans hembakat siktbröd!