observandum: ”kartläggningen” omfattar enbart själva brukssamhället, således ej omkringliggande byar – ”brukskartan” omspänner i första hand drygt två och ett halvt århundraden (början 1700 – slutet 1900-talen) med tyngdpunkt på 1850-1950 men också i viss omfattning ”andra gamla tider”.

ANGERSTEINSKA SMEDJAN – från år 1798, äldsta bevarade industribyggnaden, titulerad klensmedja, knippsmedja m m. Uppfört av släkten Angersteins siste manlige ägare av Wikmanshyttan, Fredrik Angerstein.

ANSLAGSTAVLAN – härmed menas affischtavlan bredvid London på vägen ner till verket, men det fanns ju flera informationsställen på bruket. Ladan utmed Tallgatan är värd att nämna i sammanhanget. Hade byggnaden tidigare varit en flitigt använd rökkur? (anm.: innan ”London-tavlan” blev verklighet skedde viss affischering direkt på fastigheten – till de boendes stora förtret…)

BADHUSET – låg mellan laboratoriet och brukshotellet, en uppskattad inrättning bland många bruksbor, inte minst de många finländare som bosatte sig på bruket och bland idrottsfolket. Revs år 1970.

BADLANDEN – här finns en särskild historia, ett slags kategoribandande som tillämpades före det moderna Vikmanshyttebadets dagar under första delen av 1940-talet. Så här gällde den gamla modellen: längst mot holmboändan var damernas område, nästa utrymme var avsedd för brukskamreraren, nästa bad-land var avsett för tjänstemännen och avslutningsvis (mot det dåvarande stallet) arbetarnas tillhåll. Så kunde det gå till på ett gammalt bruk, tyvärr!
Brukschefen hade förstås eget bad med tillhörande lusthus.

BASTUBACKEN – platsen där Gamla skolan fanns.

BERGMANS – ett av stora bostadshusen i kvarteret Byn och beboddes mestadels av lantbrukets anställda med familjer. Riven!

BJÖRKALLÉN – en av vägarna på bruket, kantad med ett rikt björkbestånd – sträckning: från herrgården upp och förbi de så kallade ingenjörsvillorna. Vikmanshyttans ”aveny” under senare delen av 1800-talet och utgjorde bland annat ett särskilt uppskattande av patronen Söderhielm på Nisshyttan som ganska ofta kom på besök till herrgården – fortskaffningsmedel: fyrspann…

BLÅSBO – området kring fastigheterna i Byn, de så kallade förmansvillorna, främst västanvindarna från Vikmanshyttesjön var och är största orsaken

BRANDSTATIONEN – ett stenkast från rostugnen, i den inhystes diverse utrustning men också den så kallade brandbilen av märke International från år 1934. Karossen var gjord av trä och bilens hjul hade träekrar. Bilen hade dragkrok för motorsprutan. Frivilligbrandkåren fungerade fram till år 1970.

BRUKSBOSTÄDERNA – bostadsbeståndet har naturligtvis varierat från tid till annan, de äldsta flerfamiljshusen som London, Gröna Lund, Metz med flera, enfamiljshus som Masmästarens, 1910-talets kaserner vid exempelvis Tallgatan och Östra och Västra Nygatan. Vidare villorna avsedda för en del förmän (i Byn) och ”ingenjörsvillorna” i Björkallén och det som blev sista steget, 40-talshusen (de som ibland kallas Söderfors-hus) lite varstans i samhället, speciellt utmed Angersteinvägen.

BRUKSHOTELLET – kom till år 1942, där förekom allt från sedvanlig utspisning, representation och finare middagar till familje- och föreningsträffar. Hotellet förfogande även över ett antal gästrum.

BRUKSJÄRNVÄGEN – Brukets egen transportled: i första etappen utbyggd från järnvägsstationen till vikmanshytteindustrin, etapp två: till industrierna i Thurbo. En viktig åtgärd inom infrastrukturen redan i mitten av 1910-talet. Fanns kvar tills landsvägstrafiken tog överhanden.

BRUKSKONTOREN – jo, till antal två under den gamla industrins dagar. Ett mindre kontor fanns till en början på själva verksområdet. Nytt kontor stod klart år 1939, beläget mitt emot Laboratoriet. Det berättas att den allra första administrationen för bruksindustrin sköttes från befintlig herrgårdsflygel.

BY LADA – en rejält stor lada som lantbruket disponerade, för olika ändamål men även ”udda” tjänster för samhällets väl och ve. Ladan nermonterad och bortforslad.

BYN – brukssamhällets äldsta boendemiljö och som ovan deklarerats en gång lantarbetarens hemvist i stor utsträckning.

BÄCKENS PUMP – återfanns i närheten av nuvarande kvarteret Hästskon, även en populär samlingsplats och utgångspunkt för diverse aktiviteter, särskilt för bruksungdomen.

DANSBANAN – ett bland flera gamla nöjestillhåll i närheten av Träfotbo, sannolikt för Knåseneran.

DEGELSTÅLVERKET – den anrika anläggningen där det världsberömda CRU verktygsstål tillverkades, med början år 1859 till och med 1944.

DÄLJORNA – smådäljorna: mellan åkrarna nedanför före detta Nyt-Gustav Anderssons egnahem stora däljorna: höjden ner mot nuvarande reningsverket.

ELGS HÖNSHUS – Smeden Bror Elg hade en hel liten trädgårdsodling, ett hönshus och uppfödning av kaniner – i trakten av nuvarande Mats Jans väg.

FOLKETS HUS – Vikmanshyttans första riktiga kulturhus, invigdes år 1939, blev snart nog ett av mellansveriges populäraste dansetablissemang och därutöver ett stort utbud av andra nöjesevenemang som operetter, film och allehanda familjetillställningar – och kafé.

FÖRSTA DANSBANAN – byggdes enligt gamla bruksdata omkring mitten av 1890-talet. I en vacker björkhage mellan Smedjegatan 4 och Västra Nygatan skedde premiärdansandet. Sommardans förekom också på vissa broar!

FÖRSTA FOTBOLLSPLANEN – belägen mellan Östra och Västra Nygatan. Planen tjänstgjorde ibland som lekplats, speciellt ringlekar. Både stora och små deltog. Fotbollsplan nummer två fanns i närheten av valsverket-täkten.

GAMLA SKOLAN – återfanns utmed Tallgatan och i bruk drygt ett halvsekel fram till det nya skolhuset stod klart år 1916. När Gamla skolan en gång startade bekostades drift m m av brukschefen.

GARAGET – en stor röd byggnad i närheten av Folkets hus, kallades också Erikssons garage.

GRINDSTUGAN – en gång i tiden belägen vid verksområdets östra in- & utfart.

GRÄSKULLEN – i närheten av Gröna Lund där den nybildade musikkåren brukade sitta på söndagarna och öva på sina mässingshorn med flera instrument. Minnesvärda musikstunder blev det, kan omvittnas än i dag…

GRÖNA LUND – ett av de äldsta och välkända brukskåkarna, inrymde många bruksfamiljer under årens lopp. Skattades åt förgängelsen liksom flera övriga hus av gammalt datum. Brandkåren brände ner den anrika byggnaden, en övning kan vi tänka, men brukskulturen gick miste om ännu ett minnesmärke.

GÖRANSSONS – bostadshus där bland andra skomakare Klas Göransson bodde och hade sin verkstad. Den mycket omtalade hantverkaren hade ett träben som ofta hade ett ”annorlunda utnyttjande” i hans yrkesutövning. Här berättas även om Mor Göransson som sålde karameller och dessutom bröd från Åker- bloms bageri i Hedemora.

HALMSTACKARNA – halm efter tröskningen lades upp i stora stackar, mellan stallet och ladugården, kom till nytta när det var dags att strö under djuren – och när hugade bruksbor skulle byta halmen i sina madrasser. ”En samlingsplats sedan urminnes tider”…

HAMMARSTRÖMS – ett av de gamla bostadshusen i Byn, omfattande fem ett rum och kök-lägenheter.

HELLQVISTS HÖNSHUS – återfanns i Stora hagen. Där hade också familjen Boström sitt hönshus. Hushållskassan fick onekligen ett kärkommet tillskott!

HEMVÄRNSGÅRDEN – i utkanten av Byn utmed landsvägen till Nyhyttan, vikmanshyttekompaniets egen hemvist.

HERRGÅRDEN – ”residens” för förekommande bruksledare. lär ha uppförts på 1720-talet säger historiska data. Upphörde som disponentbostad i och med att den siste dispen, Ture Omberg, lämnade Vikmanshyttan i slutet av 1960-talet.

HERRGÅRDENS MJÖLKFARSTU – i ett uthus på området, på brukskontoret kunde man köpa mjölkpoletter som lämnades som betalning vid hämtningen.

HYTTAN (den näst sista) – med forna tiders mått mätt en stor anläggning som uppfördes ett eller ett par stenkast från Herrgården. Byggnadsåret för hyttan har inte kunnat fastställas så här i efterhand men hade säkerligen flera hundra år på nacken när den blåstes ner 1904.

HYTTAN (den sista) – stod klar att tas i bruk år 1916 sedan verksamheten i nornhyttan avslutats året innan. I omkring fyra decennier förekom hyttarbete och rivning av Vikmanshyttans sista hytta verkställdes år 1970.

HÅRDMETALLVERKET – tillverkningen av CRU hårdmetall omspänner en 20- årsperiod i en relativt begränsad omfattning men med produkter som gav företaget god renomé. Och med ingenjör Edvard Norström som den kunnige innovatören av nya efterfrågade hårdmetallkvaliteter. Såldes bort i slutet av 1960-talet till konkurrenten Fagersta Bruk.

INKÖPSRINGEN – denna kooperativa sammanslutning såg dagens ljus i den nedan benämnda Målarverkstaden. Detta var alltså början på den affärsverksamhet som sedermera resulterade i att Kooperativa Ringen uppfördes. Inköps-ringen sköttes av frivilliga krafter!

IS-STACKEN – kunde kanske behövas, det var ju före kyl- & frysskåpens tid – då is sågades upp från Vikmanshyttesjön. Isen förvarades sedan i väl täckande sågspånshögar för att användas under årets varma årstider. Till vad? Jo, vi kan väl tänka oss några användningsområden…som utnyttjades av bruksledning och vissa tjänstemän.

KARTJÄRNSBACKEN – en gång en av mellansveriges förnämsta slalom-backar som inledde och utvecklade ett slalomhysteri inte bara i Vikmanshyttan utan i en flera tiotals mils omkrets. Höjdpunkten skrivs till arrangerandet av Svenska mästerskapet i slalom 1942. Många brukspojkar och senare även flickor blev duktiga slalomåkare. Numera och ett antal år tillbaka ingen verksamhet!

KATTEN & RÅTTAN – två mindre bostadshus av äldsta slaget, utmed Stor-gatan – moderniserats under senare tid.

KAVELBRON – kunde passeras när tiden var inne att gå till Nisshyttan och plocka gullvivor och liljekonvaljer. Det var sankmark som man lagt vedklampar över för att kunna gå torrskodd förbi…

KLAPPBRYGGOR – fanns på flera ställen, bland annat i Byn (nere vid sjön), vid Brukets tvättstuga och vid tvättstugan bakom brukskontoret.

KNÅSEN – forna tiders Folkets Park. Anläggningen fanns i två omgångar på grund av brand i första nöjesetablissemanget. Mycket nöje och trivsam samvaro noteras från dåtidens sommartillhåll.

KOLHUSET – en stor träbyggnad, viktig för järn- och stålframställningen på Bruket. Här är det också fråga om två ”upplagor” och orsaken eldsvåda. År 1938 brann första huset ner men nytt förråd sattes upp året därpå.

KORNSKRUVEN – det numera bevarade och unika sädesmagasinet, som var en viktig ingrediens i lantbrukets fortlevnad. En timmerbyggnad i tre våningar där säden genomgick en torkningsprocess med dåtidens metoder, flyttad och finns numera på museianläggningen domäner.

KOSTIGEN – en inhängnad väg eller upptrampad stig som användes av bruks-kritterna som betade i Storhagen.

KVARNEN – belägen på samma område som Sågen, nedanför dammluckan bakom brukskontoret (omnämnd i annan artikel).

KÄLLARKULLEN – som sedermera bytte namn till SKOJARBACKEN – i närheten av Mojsen, samlings- och trivselplats för många bruksbor. På höstarna flyttade man rådande aktiviteter ner mot ladugården där lyse fanns. Namnet Skojarbacken härrör säkert från kortspelsträffarna som förekom med ”jämna mellanrum”.

KÄRRTVÄTTEN – rengörning av hästarna skedde i Vikmanshytteån, i någon av tillgängliga dammar. När arbetsdagen sommartid var slut på åkrarna var det dags för rengöring av vagnar och redskap inklusive kamparna själva.

LABORATORIUM – byggnaden uppförd år 1919.

LAGÅRDEN VID TALLGATAN – här hade bland andra familjerna Borgs, Löfgrens, Söderlunds, Viklunds på Kullen och Lindströms sina kor.

LAGÅRDEN (där nu kyrkan ligger) – användes främst för grisuppfödning. Det betydde ett välkommet tillskott av näringsrik mat för många familjer. Här huserade bland andra Slaktar-Anders Andersson.

LADUGÅRDEN, Brukets – bolagets kreatursbestånd inrymdes här – och två stora tjurar.¨

LANDBO LOGE – låg bredvid Kornskruven och där bland andra midsommar- danserna gick av stapeln under andra hälften av 1800-talet. Logen revs i början av 1890-talet.

LESSÄNGARNA – där låg en av de många gamla ladorna: ”Lessängsladan”. Ladan låg inne i en skogsdunge, väl i lä. Här kom våren tidigt tack vare den varma södersolen.

”LILLA PARIS” – en gång smeknamnet på Vikmanshyttans Folkets hus

LINDHOLMS – dagligvaruhandel i privat regi, i nedre Solhaga. Sven Lindholm hette köpmannen som under flera årtionden höll en framgångsrik rulljans i gång.
I den tidigare, mindre fastigheten, hade bland annat Anders Hjort bedrivet handel.

LIKBODEN – i samband med att den förskräckliga spanska sjukan härjade på bruket och trakterna däromkring måste en speciell bod uppföras så att alla döda kroppar kunde förvaras på ett värdigt sätt tills begravning skett. Plats: Täkten.
Likboden togs ur bruk år 1933.

LINDSTRÖMS BACKE – ett vintertillhåll för brukets unga, med kälke och/eller spark tog man sig ner för backen från Smedjegatan ner mot Lindholms affär. Passagen över bruksjärnvägen var inget problem!

LINDSTRÖMS PUMP – den allra säkraste vattenleverantören på hela bruket, många pumpar fanns att tillgå men denna stod emot förekommande torr-år bäst.

LONDON – en av de gamla flerfamiljshusen, den mest kända och den mest stabila till funktion och fortlevnad – men ändå jämnad med marken vid det stora rivningsraseriet på 1960-talet.

LUSTHUSET – tillhörde herrgården, invid Vikmanshyttesjön.

LESSÄNGARNA – där låg en av de många gamla ladorna ”Lessängsladan” som fanns kvar i vikmanshyttetrakten. Den låg inne i en skogsdunge. väl i lä. Här kom våren tidigt tack vare den varma södersolen.

MALMBERGS LÄSKEDRYCKSSTÅND – en speciell ”inrättning” vid midsommarfirandet under disponent Bergendals dagar. Här fanns också den stora ölkitteln med skopa, det var fritt fram för alla vuxna att dricka av den vid Herr-gården tillverkade bryggden.

MANGELBODAR – den ena inhyst i det gamla sädesmagasinet Kornskruven, med marmorhäll. Ett särskilt rum var inrättat i byggnaden och en stor gedigen stenmangel användes av brukets husmödrar, ibland även med assistans av äkta hälfter. Den andra boden fanns mellan Tallgatan och Västra Nygatan, den med trähäll. Och ytterligare en mangel fanns tillgänglig uti herrgården men den nyttjades enbart av särskilt utvalda…

MARTINEN – eller smältverket eller elektrostålverket, en arbetsplats med många namn. Hjärtat i Brukets stålframställning där hård och inte alltför god arbetsmiljö rådde men detta till trots stor trivsel och bästa arbetsmoral.

MEKANISKA VERKSTAN – bland de yngsta verksenheterna, ny verkstad uppfördes under disponent Olssons ”regentskap” – annars började verksamheten i mycket blygsam skala under skicklige Jan-Erik Berglunds ledning.

METZ – ett av de gamla och kända bruksfastigheterna, där bland andra familjen Magnus Lindström bodde.

MJÖLKFARSTUN PÅ TORGET – belägen mellan Östra och Västra Nygatan och ersatte sedermera mjölkfarstun som varit öppen vid Herrgården.

MOJSEN – samlingspunkten nummer ett från och med uppförandet år 1914 fram till Folkets hus tillkomst år 1939, med diverse aktiviteter under årens lopp och dessutom matservering i olika etapper.

MOJSENPLANEN (MAJSTÅNGEN) – en verklig traditionell mötesplats för midsommarfirandet på bruket fram till början av 2000-talet.

MÅLARVERKSTADEN – uppkallad efter sitt ändamål, nämligen målare Gylfe Lindborgs målarbod. Kunde lika väl benämnts ”första Kooperativa” eftersom den första inköpsringen bildades och var verksam här – före lindborgtiden till och med.

OLJEBODEN – en servicebyggnad som innehöll olika förnödenheter och nödvändiga attiraljer för verksamheterna, exempelvis oljor.

PARIS – ännu ett av de äldsta bostadshusen och med ”fint” namn.

PENSIONÄRSHEMMEN – ett antal har passerat under årens lopp. Första byggdes ”högst upp” i Tallgatan, denna träbyggnad följdes av ett stenhus i nära anslutning. På 1970-talet uppfördes fler pensionärslägenheter i Solhaga. Alla här nämnda äldreboendemöjligheter har rivits och en satsning har i stället kommit till stånd i kvarteret Hästskon. Numera med den moderna benämningen senior-boende!

PER-JANS – ärevördig och ståtlig bondgård i Byn i privat ägo, den äldre dokumentationen osäker om gårdens ålder och verksamhetens storlek. Man-gårdsbyggnaden var imponerade både i storlek och utformning. Per-Jans revs under sent 1930-tal.

PORTVAKTSTUGORNA – till antalet två: den södra och den nedanför Gröna Lund. Tidvis var verksområdet inhägnat men den ”med onda avsikter” kunde säkert ta sig in på obehörigt område. Portvakterna rekryterades bland äldre anställda, oftast pensionärer.

PRINSBACKEN – en rejäl backe neråt Gåran.

PINGBO – ett skogsparti mellan Holmbo och trakten av brukskolan, var påtänkt som exklusivt bostadsområde men vissa kvarnar tycks mala väldans sakta, eller inte alls!

ROSTUGNEN – tillhörande den näst sista hyttan i Vikmanshyttan, uppförd 1845-1846, var i drift till 1904 – tillfredsställande nog bevarad för eftervärlden.

RÖKKUREN – i anslutning till lagården på Tallgatan. Det fanns förresten fler mindre rökanläggningar på bruket. Rökt skinka var redan på den tiden en delikatess.

SION – härrör från den gamla bondgården Per-Jans som så småningom förvand-lades till ett statarhem, och ett boende för främst ungkarlar, sedermera även bruksfamiljer. Var det här den första skolundervisningen i Vikmanshyttan bedrevs?

SJUKSTUGAN – bruksbor med någon smittsam sjukdom inhystes där. Stugan kallades också Skommar-Jannes stuga efter tidigare ägare. Sedan sjukstugan stängts fick NTO-logen på bruket disponera utrymmet, under en kortare tid.

SKOLBERGET – terrängen bakom bruksskolan och där allt emellanåt skilda slag av aktiviteter genomfördes, bland firandet av valborgsmäss.

SKRASSELFORSEN – sannolikt området där den allra äldsta järnhanteringen förekom – en verkligt industrihistorisk mark i anrika Vikmanshyttan. I ”halv-modern” tid berättas det om diverse odlingar av humle för underlag till öl- och svagdrickatillverkning, kan man tänka…

SLAKTARBODEN – i anslutning till stallet, här hade Slaktar-Anders Anders- son huvudrollen som slaktare nummer ett.

STUTHAGEN – väster om Vikmanshyttesjön, på 1850-talet sommarbetade där ännu inte inkörda oxar.

SNICKARVERKSTADEN – från 1799 och fram till 1960-talet. Ofta en samlingspunkt inte bara för Brukets snickare och grovarbetare utan här kunde förbi-passerande stundom kolla av läget, både det som gällde i samhället men också de mera världsliga händelserna. Blev sedermera portvaktstuga och kontor.

SOLHAGA – egnahemsområdet som började exploateras år1929, idag omfattas av drygt 200 villor. Namnet Solhaga får utgöra samlingsnamnet på området där också benämningarna Lerbo och Källhagen ingår.

SMEDJAN – en av de äldsta verksavdelningarna, en arbetsmiljö mörk och sotig och med ett arbete som fordrade både kraft och teknik. Här fanns sedan gammal Brukets ”aristokrater”, vad det nu till alla delar kunde betyda…

STALLET – där stod ett stort antal arbetshästar som ”betjänade” lantbruket. På backen fanns även ett mindre stall där disponentens vagnshästar höll till.

STORHAGEN – låg i ett skogsparti ovanför kyrkan, området användes i flera olika sammanhang…

STORA STENEN – samlingsplats i trakten av nuvarande Folkets hus, en och annan batalj kunde utkämpas mellan brukspojkar och ”nybyggar-dito” från egnahemsområdet Lerbo/Källhagen.

SÅGBACKEN – ett koloniområde nedanför Katten och Råttan.

SÅGDAMMEN – en av dammarna i Vikmanshytteån och som framgår av namnet i närheten av gamla sågen.

SÅGEN – belägen på mark bakom brukskontor nummer två, hade en relativt kort livslängd men viktigt inslag i industri-Vikmanshyttan ”så länge det varade”.

TORGET (det gamla, ursprungliga) – öppen plats mellan Östra och Västra Nygatan, där många olika aktiviteter genomfördes under gångna tider.

TORGET (det nya från 1960-talet) – blev en del av den nya bruksbilden, med ett intryck av en halvfärdig samhällsplanering.

TORNET – tillhörde länge den gamla centrala bruksbilden, en el-central som revs i slutet av 1940-talet.

TORPET – gammal enfamiljsbostad med ganska särpräglat läge, inom verks-området.

TORPKÄLLAN – eller Nyströms källa, den mest pålitliga källan bland många brunnar och källor från bruket. Under torrsommaren 1901 var torpkällan den enda som fungerade. Vikmanshyttesjön var då länsad på det mesta av sitt vatten!

TRANSFORMATORN – Brukets elektriska centrum där också elavdelningens mannar höll till när de inte var ”ute på jobb” i verket i eller med linjelaget.

TREKANTEN – bostadshus i korsningen Västra och Östra Nygatan. Riven!

TRÄDGÅRN – en relativt stor trädgård som i första hand betjänade herrgårdens kök med allehanda grönsaker, frukt och dylikt. Även bruksfolkningen erbjöds dra nytta av trädgårdens verksamheter, en naturaförmån av stort värde men inte kostnadsfritt, förstås.

TRÄDGÅRDSBYGGNINGEN – bostadshus i Byn med flera ”levnadsöden” bakom sig, ortens äldsta fastighet från mitten av 1700-talet Hembygdskunniga hävdar att byggnadens ursprung härrör från en bondgård, därmed ytterligare ett lantställe i äldsta kvarterert Byn. Och hade namnet var Per Pers…

TRÄFOTBO – centralt belägna kolonilotter för många bruksbor under en tid i brukssamhällets historia, ungefär där brukskyrkan nu ligger.

TVÄTTSTUGAN PÅ BRUKET – har genomgått flera olika användningsområden: det sägs ha varit bagarstuga, tvättstuga som därav namnet, förråd och numera hantverksstuga tillhörande museianläggningen. Huset har blivit tillbyggt en gång i tiden.

TVÄTTSTUGAN I BYN – utgjorde byn-familjernas tvättinrättning, nära och bra med närservice.

TÄKTA – en ”centralplats” för diverse ändamål ett stenkast ovanför varmvalsverket. Där fanns gott om kaninburar, där hade Löfgrens mora en rökkur och dessutom erbjöd grönområdet fina lekmöjligheter för bruksungdomarna. Där har också funnits en soptipp, en likbod och på senare tid en stuga för scouterna.

UTEDASSET VID KLENSMEDJAN – en ”anläggning” före vattentoaletternas tid, icke för ty omtyckt och behövligt tillflyktsmål när så behövdes – kanske också, ibland, för fem ”extra-minuter”.

VARMVALSVERKET – största verksavdelningen, lika slitsamt och ungefär samma arbetsmiljö som på övriga tillverkningsenheter. Ny valsverksbyggnad invigdes år 1919.

VARGGROPAR – tre till antalet, nämligen i Hobergs trädgård, vid Stalläng-arna och en tredje väster om Vikmanshyttesjön. Den sista vargen som togs i fallgrop skedde i slutet av 1860-talet.

VEDBACKEN – vid sidan av gamla snickarverkstaden, på den tiden då ved-eldning fortfarande dominerade. Här iordningsställdes veden, lades i upplag och transporterades till befintliga ”eldhärdar”. Den ansvarige ”vedgubben” under många år lystrade till namnet Stenström.

VIRKESLIDRET – återfanns på planen mellan snickarverkstan och tvättstugan, en relativt stor träbyggnad som i huvudsak användes till virkesförråd. Där fanns även vissa andra lagerutrymmen. Delar av exteriören nyttjades som anslagstavla.

VICKBERGS HÖNSHUS – återfanns på området där Folkets husbyggnaden står sedan år 1939.

VIKMANSHYTTEVALLEN – kom till vid ”idrottsrushen” i början av 1940-talet, närmare bestämt 1942. Bruksstadion har betytt oerhört mycket för många sportsliga sommaraktiviteter, brukas fortfarande!

VIKMANSHYTTEÅN & DAMMARNA – bruksindustrins första och viktigaste livsnerv. Fallhöjden mellan Vikmanshyttesjön och Gåran var omkring 30 meter och vattenflödet var mestadels tillfredsställande. Det fanns emellertid somrar då vattnet mer eller mindre sinade och viss smidesverksamheten fick inställas, eller flyttas till Turbo.
Fem dammar fanns i ån, nämligen Herrgårdsdammen, Masens, Sågdammen, Sme-dammen och Nedre dammen.

VÄLLINGKLOCKAN – ett dåtida hjälpmedel att hålla arbetsdagen inom bestämda ramar, och i detta fallet främst bland lantarbetarna. Klockan var placerad på taket till befintligt sädesmagasin vid Vikmanshytteåns början.

ÅSKGUDAR – ett annorlunda tidsfördriv bland det uppväxande släktet av brukspojkar. Rejält tilltagna idianhyddor byggdes där lekmomenten var a och o. Tre hyddor var aktuella, en i trakten av före detta prästgården, en vid före detta barndaghemmet Hattstugan och ett residens i Täkten.

Ponera att det rörde sig om en aktivitet bland bruksungdomar på 1930-talet!