Att ”kvarteret” Byn tillhör Vikmanshyttans äldsta bebyggelse är bekräftat och omvittnat i flera sammanhang. Här ska vi göra en något annorlunda bekantskap med ”Vikmanshyttan södra” under ett halvsekel lång period – från 1920-tal till 1970-tal. Detta tack vare Sonja Johansson, född under brinnande andra världskrig och uppväxt i Byn i familjen Ebba och Gustav Eriksson, tillsammans med åtta syskon. Sonja skrev för ett antal år sedan en intressant uppsats, varur vi fått löfte att hämta mycket läsvärd Byn-historia.

Du läsare är alltså välkommen att följa med på rundvandringen, som börjar på herrgårdsområdet, där Vikmanshyttesjön övergår i Vikmanshytteån. Där ligger den lilla fiskeboden och där huserar Herrgårdsfiskaren. Brukschefen höll sig nämligen med egen fiskare, den senare med vissa privilegier när det gällde fångstredskapen (både nät och ryssjor). Andra fick hålla sig till det traditionella metspöet. Alldeles i närheten ligger uthuset där bruksfamiljerna hämtar sin mjölk av Tilda Viberg.

Herrgården

Herrgården ligger där pampigt och vackert. Någon gång på 1700-talet – några menar på 1720-talet, andra säger 1750-talet – uppfördes detta ståtliga residens.

Till vänster på gårdsplanen hittar vi herrgårdshushållet där fru Lundholm ansvarar för ”pensionatsrörelsen” avsedd för ungkarlarna på kontoret. Vi vandrar vidare. Vi ser den vackra rostugnen och där skymtar också stallbyggnaden med byggåret 1905. Tittar vi rakt fram syns ladugården, något skymd av silvergranarna. Vi följer vägen (sedermera kallad Trädgårdsvägen) och kommer fram till det stora kastanjeträdet. Vi lägger också märke till det lilla vattenfallet, som dammen bildar – bron och klappbryggan. Masmästaren bor i villan till vänster och till höger går vägen upp till ingenjör Janssons viste.

Vi fortsätter upp för backen och där bor Asta och Arvid Johansson. Arvid är ju disponentens chaufför. I samma hus fast på baksidan bor familjen Sundström, hos dem kan man beställa telefonsamtal i befintlig växel. Byns anslagstavla finns på uthuset. De gamla lärkträden kantar vägen.

Vår vandring går vidare och strax kommer vi till bruksträdgården. Trädgårdsmästaren heter Harry Andersson och frun Agda. På 30-talet arbetade Albin Nilsson där. På somrarna anställes yngre arbetskraft till hjälp – förtjänsten är så oförskämt låg som 1.10 kronor per dag. ”Fullbetalda” tjänade 2 kronor och 50 öre för en hel dags jobb. Trädgårdsmästarbostaden – eller i dagligt tal Trädgårdsbyggningen – är det äldsta bostadshuset i Vikmanshyttan.

By lada

Nu är vi framme vid By lada. I den förvarades tröskverket och andra jordbruksredskap. Det har även anordnats danser där. Bakom ladan går en väg ner mot sjön, till Byns gemensamma tvättstuga. Och litet längre fram, på vänster sida av vägen, ligger de sex så kallade förmansvillorna, årgång 1917. Tjänstebostäder för några av brukets arbetsledare – i vanligt tal baser. Där bodde familjerna Vilund, Landström, Karlsson, Sundström, Larsson, Gröning, Johansson, Lundgren, Chef med flera.

Vi vandrar outtröttligt vidare. Till höger leder vägen mot idrottsplatsen – Vikmanshyttevallen – som till mångas glädje tillkom 1941. Vi tar vägen rakt över järnvägen uppför backen in i skogen en bit, och si där hamnar vi på den plats där gamla dansbanan Knåsen låg en gång. Och det vittnades  mer än en gång om hur man satt ute på brobänken i Byn och kunde höra ljudet av dansmusiken som klingade ut över nejden. Det var tider det…

Nere i backen återvänder vi mot trädgården. Alldeles innan Byvägens början låg Per Jansgården med gaveln mot vägen.  I den bodde familjerna Hagman, Johansson, syskonparet Hulda och Kalle Lindman och Kohlström. Det var enrummare som gällde. I det lilla huset bredvid bodde Tilda Viberg med familj – alla dessa byggnader är borta, revs visst samma år som andra världskriget bröt ut. Hade förresten, långt tillbaka i tiden, varit en stor bondgård, den allra största på den tiden.

Vi står på Byvägen och sen en liten stig till vänster. Den går ner en bagarstuga, en tvättstuga och längre ner en vedbod. I bagarstugan bakade mor Ebba hårt bröd två gånger om året, höst och vår. Degen sattes dagen innan och det tog flera dagar innan arbetet med brödbaket var färdigt. Brödet bars hem och förvarades i lårar uppe på vinden. I närheten finns en vattenpump där det nödvändiga vattnet hämtas.

På höger sida uppfördes i början av 50-talet en tjänstemannabostad i två våningar. Innan huset byggdes hade barnen i Byn använt området till spela brännboll. Enligt gamla uppgifter har här stått ett oxstall. Vi fortsätter. På vardera sidan av vägen ligger ett hus. I huset till vänster bor familjerna Hammarström, Tollsten, Romlin, Nilsson, med flera. Alla med anknytning till lantbruket. Och till husen hör trädgårdsland för varje familj.

Bergmansgården

Mitt emot står Bergmansgården, som kom till i mitten av 1860-talet. Familjerna Bergman, Johansson, Eriksson med flera bor här.

Huset är uppdelat i ett rum och kök på vardera gaveln, fyra enkelrum med spis på mitten och två enkelrum för ungkarlar uppe på vinden.

Till varje hushåll finns förutom trädgårdslandet, en vedbod och avträde.

Att vi tittat litet extra på Bergmansgården är inte särskilt konstigt. För det var här vår uppsatsskrivande ciceron Sonja hade sin hemvist i många år. ”Vårat hus” var och är hennes hedervärda benämning. Så vi låter henne berätta ytterligare om dåtidens Byn-miljö:

”Vårat hus” var placerat så att vi hade både morgon- och kvällssol. Detta var vårt hem från mitten av 30-talet tills det brändes ner i slutet av 60-talet. Till vänster stod den långa vedboden med utedass och på gaveln en svinstia. Från kökstrappan kunde man se bersån, köksträdgården med äppel- och krikonträd, hallonhäck, vinbärsbuskar och grönsaksland. Nedanför köksfönstret planterades varje år tomater. På vardera sidan av den stig som gick genom hagen fanns hönshus. I hagen fanns också två stora runda utedass som tillhörde förmansvillorna.

På 40-talet drog man in vatten och avlopp. Husen i Byn reparerades och tillvaron blev betydligt bättre för befolkningen där.

Ja, så kommer vi i mål. Det finns naturligtvis mycket mera att berätta om men vi sätter punkt. Tack Sonja Johansson, Ebba och Gustav Eriksson yngsta dotter. Det är nog bara Sonja som så här kan klara att återge en mängd fakta under en promenad som sträckte sig under ett halvt sekel…