Bastu eller inte bastu, var en fråga som debatterades på olika håll i Vikmanshyttan under 1970-talets första år. Att döma av det engagemang som många bruksbor lade ner på detta problem rådde inget tvivel om att man önskade behålla det badhus med bastu som var beläget mellan dåvarande brukshotellet och laboratoriet.
Bolaget, då Specialstålverken inom Stora Kopparberg, hade haft överläggningar med Hedemora kommun om möjligheterna att överta drift och underhåll av badanläggningen. En skrivelse författades från bolaget med stöd från Finska föreningen, Idrottsföreningen och Tennisklubben.
Badhuset
Ungdoms- och fritidsnämnden i kommunen kom fram till att klara behov förelåg av bad- (bastubad) möjligheter. Under höst- och vintermånaderna var besöksfrekvensen omkring 50 bruksbor i veckan. Men man antog också att på grund av den nedslitna bastun ungefär lika många avstod från besök.
Nämndens vice ordförande Curt Brinck (förresten anställd vid Bruket) konstaterade att en rejäl upprustning var bästa lösningen men att pengar för ett sådant ingrepp inte fanns tillgängligt. I stället kom politikerna med förslaget att flytta verksamheten till källaren i en kommunägd fastighet, till pensionärshemmet på Tallgatan. Iordningställandet skulle gå löst på omkring 20.000 kronor, hade man räknat fram. Läget på den nya bastun skulle även bli mera centralt än tidigare med tanke på de aktiviteter som försiggick i samhället.
Dags för rivning av badhuset
Vad nu de boende pensionärerna i det aktuella huset skulle tycka, det hade de ansvariga inte tagit reda på. Däremot hade man tagit reda på att förslaget skulle gå hem bland den bastuälskande bruksbefolkningen, inte minst bland de cirka 200 finnar som då bodde och verkade i Vikmanshyttan.
Hur blev det nu med badhus och önskad tillgång till bastubad? Jo, det gamla nedslitna badhuset skattades åt förgängelsen och det nyvunna förslaget till bastu i pensionärshemmet kom aldrig till stånd. Skönt nog förändrades boendeförhållandena ganska snabbt och ”den sanitära avdelningen” moderniserades.