Jo, jo vi tänkte faktiskt på de båda järnvägarna som hade en avgörande betydelse för Wikmanshyttans framtid. Och för thurboindustrin också, för den delen. Det handlar förstås om Södra Dalarnes Jernväg som under 1880-talets två första år öppnades, först år 1880 mellan Krylbo och Säter och året därpå fram till Borlänge. Och så var Brukets egen järnväg, ett stick- eller anslutningsspår som gick ut från vikmanshyttestationen fram till industriområdet (år 1916 ) och några år senare även fram till industrianläggningarna i Thurbo. Vilka fantastiska möjligheter som kom i dagen inom transportsektorn!

Tågen började alltså rulla på Södra Dalarnas Jernväg år 1880-81.

På sträckan Krylbo-Borlänge. Det rörde sig om så kallade snälltåg med bara personvagnar, och blandade tåg, som var ganska långa godståg med en liten gammalmodig personvagn sist i tågsättet.

Snälltågets vagnar hade dörrar på långsidorna, på ena stod det 3 klass och på den andra 2 klass. I den sistnämnda delen träbänkar med mjuk stoppning ovan-på. En järnkamin svarade för värmen vintertid. Det fanns station i Vikmanshyttan där biljett kunde köpas och åkas på till stationerna i Kullsveden, Bispberg eller Säter i ena riktningen och till Sjönsbo, Hedemora, Snickarbo, Avesta och Krylbo – eller längre bort – åt andra hållet.

Det gamla ångloken, som inte uppnådde några större hastigheter, eldades med träkol och som måste ta in vatten vid lämpliga stationen, en sådan var Vikmanshyttan. Ett fyrkantigt trätorn innehöll ett ändamålsenligt pumphus – kallat Pumpen . När ett lok skulle ta in vatten, stannade tåget med loket vid Pumpen, en jättearm sträcktes ut som försåg loket med vatten.

Södra Dalarnas Jernväg användes flitigt av både bruks- och bybor. Det blev backe upp och backe ner efter Mats Jansvägen genom Åkerskogen och vidare och avslutades på syllarna eller rälsen fram till stationen. Inte så enkelt alla gånger men folket hade ju ”sin” järnväg att åka på…

År 1916 började bruksjärnvägen byggas,

med spår först till vikmanshytteindustrin, något senare också till Thurbo. Att den nya transportleden hade en en avgörande betydelse för Wikmanshytte Bruks verksamheter är lätt att förstå – och den från början lilla stationen Vikmanshyttan blev plötsligt högre värderad med en 3:a på en 1-5-skala. Hästforornas tid var till ända och en hel del arbetskraft kunde användas på ett mera rationellt sätt och för transportarbetarna på ett mänskligare vis.

Ungefär ett halvsekel ändades tills det var dags för nya transportidéer att realiseras. Järnvägen hade tjänat ut och lastbilstrafiken (långtradarna) tog vid. På gott och ont, skulle det så småningom visa sig.

Och stationen i Vikmanshyttan har också gjort sitt, stängdes år 1968.

Här följer namnen på några av Brukets egna lokförare under den nästan ett halvt sekel långa eran som industrijärnvägen var i bruk: Kalle Johansson, Jöns Gustaf Eriksson, Gunnar Persson, Axel Bergman och Svend Nielsen.

Spårarbetare vid Södra Dalarnas Jernväg	Spårarbete på Södra Dalarnas Jernväg: järnvägsbyggarna fr.v. Karl Sjöberg, Erik Eriksson, Viktor Malmling, Einar Hedström, Sven Holmgren, Ture  Dannström, Sven Vesterberg, Fritz Nordahl, Eskil Segerholm, —, Edvin Andersson, Emil Andersson, August Åberg, Erik Andersson, Karl Bergdahl, Valfrid Lindgren, Gustaf Andersson
Lokförare Jöns Gustaf Eriksson	Jöns Gustaf Eriksson
Lokförare Gunnar Persson	Gunnar Persson
Lokförare Axel Bergman	Axel Bergman