Ingen Filip Sundström cyklar längre i motvindsblåst över Finsta ängar, ingen Sundbergs Erik skjuter orrar på spel med bara dunsen längre. Ingen Bror Elg talar tyska med hakskägget.

Ingen Stigers-Sara bjuder kvastar till salu, hon som för säkerhets skulle gömde sina slantar i Bibeln. Ingen Kohlströms Anna skjuter in veden efterhand i järn-spisen, ingen Pariser-Hilda vandrar längre den långa vägen mellan Hamre och Nisshyttan över sjöarna medan långkjolen mer och mer antog formen av ett ispansar – i Holmbo skrämde hon vargen med sin starka klara sångröst.

Vi önskar inte tiden tillbaka, fattigdomstiden, bristtiden, sjukdomstiden – men vi önskar människorna tillbaka, originalen, särlingarna – om vi med glädje och kärlek får kalla dem det…

Ja, så tänkte och skrev vår siste brukspräst, Göran Granberg, inför nyåret 1985 – och så rätt han hade. Fader Greg, så kallade han sig ibland, tillade:

Vågar ingen var originell längre? Vi människor är alla original, inga kopior! Vågar vi inte vara originella längre? Vågar vi inte vara de vi i verkligheten är? Är vi alldeles för rädda för varandra, rädda att avvika, rädda att bli utskrattade? Inte längre namn, bara nummer i dataregister? Vågar vara! Våga vara någon! Våga vara människa!

Jaa, det var reflektioner från förr, ett allvarligt exempel på imperfektumtankar som minsann går att applicera i presensform – kanske också i futurum?!