SUNDBERGS ERIK, kring vilken en massa historier berättas, var en originell man. Hans bostad låg en bit från själva bruket, i Holmbo. Alla hans tankar gick ut på jakt, han talade sällan eller aldrig något annat än att skjuta. Men i verklig-heten sköt han nog inte så mycket som folk allmänt trodde.

Det sägs om honom att han alltid sköt två skott på en tjäder. Med det första skottet röjde han bort kvistar och trädtoppar och med det andra sköt han själva tjädern, Tro´t den som vill…

Sundberg kände även igen tjädrarna. Om han fick se en tjäder i skogen kunde han säga: det är en trolltjäder, jag har skjutit så mycket på den att den är full med bly – den orkar knappt att flyga opp!

Utan tvivel var Erik Sundberg en naturmänniska av stora mått. Med drastiska och talande ord kunde han skildra det han såg ute i skog och mark, om orrlekar med mera. Marslekarna var de finaste, konstaterade han, när man såg de svarta sidenglänsande fåglarna mot den vita snön. En gång fick han uppleva en stor orrlek på Stora Norn, det var precis som om man hade stjälpt ur en stig kol på isen…

LUDVIKA-PELLE var också ett original från förr. Han brukade gå omkring i bygderna och med en rönnklyka leta rätt på källådror åt folk. Med samma instru-ment sökte han även efter skatter och ädla metaller. Han påstods kunna trolla.

En dag tog Sundbergs Erik med sig Pelle till Kartjärnskulln för han hade hört att där fanns en stor silverskatt nedgrävd. När Pelle hade gått några slag med sin klyka fick han drag. Och tänk att det drog omkull honom, återgav Sundberg allvarligt. Pelle måste krypa på knä hela tiden.

Sköt Ludvika-Pelle bom på något vilt visste han bot mot sådant. Det var bara att skava utav ett litet spån av gummans vigselring och lägga i lag med krutet. Då behövde han aldrig bomma – såvida det inte var en trolltjäder. En gammal-dags metod måhända, men med en portion vidskepelse och skrock gick ju det mesta an.