Den här sommaren var mycket varm och torr. Det kom inget regn på tre månader. De flesta brunnar och källor torkade ur. Här på bruket fick alla bära sitt vatten från Torkkällan, det blev en vattenväg på dryga 300 meter.

Vid slåningen torkades gräset efter avslagningen liggande på marken – man behövde alltså inte hässja det. Vikmanshyttesjön var länsad på det mesta av sitt vatten och från sjöbottnen passade ambitiösa bruksbor på att ta upp cirka 60 kubikmeter stubbar, som användes som bränsle. Industrin stannade delvis av på grund av vattenbrist.

Vid sådana tillfällen fick till och med smederna sysselsättas med skogsarbete. Stubbrytning förekom ofta. Avsaknaden av ändamålsenliga redskap gjorde att stubbarna oftast sprängdes loss med dynamit.

Stubbarna blev inte alltid så lätta att lägga upp i kast, speciellt för ovana per-soner kunde kasten få stora ihåligheter och tomrum. En dag dä ett par smeder sysslade med detta arbete kom skogvaktaren på besök. Smederna höll just på att äta av den medhavda matsäcken, och under pausen kom det faktiskt en regn-skur. Skogvaktaren tittade en stund på de upplagda kasten, varefter ha sa: ja, inte behöver ni sitta ute i regnvädret, det går ju bra att krypa in i stubbkasterna…

Inget ont som inte hade något gott med sig, kunde säkert smederna ha tänkt.