- Det rör sig om tiden 1960-70-talen
- Det hade börjat knaka i fogarna vad gäller den gamla industrin
- Det fanns inte så mycket fakta att hålla sig till – jo, Stora Kopparberg
”köpte” Wikmanshytte Bruk, det var bestämt! - Det pratades desto mera – överallt: på arbetsplatserna, vid köksborden,
på torget, på stor- & föreningsmöten - Det tittades på TV, eget direktsänt program förresten, från Folkan
- Det spred sig en otäck känsla av maktlöshet,
känslan att ”det värsta höll på att hända…” - Det blev omorganisation, där Vikmanshyttan tappade mark
- Det hände till och med att vikmanshytteindustrins hjärta (=martinen) lades ner
- Det fastslogs av den äldre arbetarstammen i Vikmanshyttan att Stora
Kopparberg bara var intresserad av skogen - Det gick många år, WH tycktes alltmer vara strykpojken i sammanhanget
- Det tisslades och tasslades bakom de anställdas ryggar, det förstod vi då
och förstår mera eftertyckligt idag - Det SMALL till, hösten 1976 var inne
- Det visade sig alltså att ingen ville veta av WH i fortsättningen, förutom
förutom Fagersta som ville ha norra Europas modernaste kallvalsverk
för tillverkning av smala band - Det var, på ren svenska, för djävligt – 458 personer var i ett huj utan jobb
- Det var en allvarlig och besvärlig tid som följde,
som kostade på för alla inblandade - Det mobiliserades motstånd mot nedläggningen,
kanske till viss nytta för för framtiden - Det kom till en del ersättningsindustrier (bra!)
men inte de 400 jobben som utlovades - Det blev ett ny-gammalt Vikmanshyttan som resultat, ganska bra rent
industriellt men inte alls för samhällets del – det blev ett ras vad
gäller antalet invånare, bara hälften av antalet bruksborna jämfört
med mitten av 1950-talet - Det borde ha blivit mycket bättre, det förtjänar både folket, samhället och
bygden – vem eller vilka har inte tagit ansvaret hittills och vad tänker
ansvariga göra för att Vikmanshyttan ska överleva
Det är plats för många ???