Vid sekelskiftet 1800-1900-talen bodde en bit utanför bruket en skrothandlare vid namn Bäckman. Han brukade regelbundet göra sina visiter i samhället och bland ”leverantörerna” fanns alltid några bruksbarn som samlat ilhop diverse skrot. Lönen för mödan kunde bli ett par, tre öron. Det hände då och då att skrothandlare Bäckman, som var ärligheten själv, kunde bli skyldig någon bruksbo när växelpengarna tog slut. Nästa gång han återvände till bruket, uppsökte han alltid den som hade att fordra och gjorde sig skuldfri. Det berättas att han en gång gick en hel mil för att betala en skuld på två öre. Vanligtvis hade Bäckman halvöresmynt i penningpungen. Skrothandlaren var också en oerhört stark karl. På vintern drog han skrotet på en stor kälke och sommartider gjordes transporterna på en dragkärra. Hans skrot såldes till Avesta Jernverk. Skrotlassen vägde ofta mellan fyra och femhundra kilo.

En annan affärsman som vandrade omkring med sina varor på en dragkärra var Dal-Per. Han handlade med tyger och diverse saker. Det var alltid fråga om rejäla saker och låga priser och Dal-Per var allmänt omtyckt. Ytterligare en försäljare brukade komma på besök, han kallades Trest-Anders. Han hade alla möjliga småsaker och i alla gårdar tittade man på grejerna. Bland annat hade han trådrullar. Om en tant till exempel ville köpa en vit trådrulle kunde Anders säga: ja, det ska nog finnas vita rullar med, linda bara av ett par varv så syns det nog vad det är för färg…