Enbart soliga minnen från Solhaga, men dramatik saknades inte heller!

Karl-Gösta, 2 år

Sex eller sju varv runt vårt hus vid två tillfällen hör till mina mer dramatiska minnen från Solhaga.
I det ena fallet hade jag snavat och fallit omkull i skogen – närmare bestämt i ett jordgetingbo – och fått sju stick av ”jordingarna”. Som faktiskt stack mig ända in i öronen. Den andra gången var jag och grannpojken Börje Andersson (både min kompis och tremänning), jagades av en arg tant för att vi tagit äpplen på hennes tomt. Det var visserligen bara fallfrukt, men stöld är ju stöld. Vi var lika skräckslagna som jag var när jag blev getingstucken. Min mamma Edit, som innefrån såg hur vi sprang runt stugan i panik, trodde att jordgetingsintermezzot upprepats. Så hon var säkert beredd med förskäraren, som hon några dagar tidigare tryckte mot mina getingstick. Det kalla stålet hade en underbar verkan på mina begynnande svullnader.
Men förskäraren hjälpte föga – i varje fall i den nyss nämnda funktionen – den förgrymmade tanten kom in i köket där vi slutligen stod och tryckte. Vi fick en ordentlig utskällning och det gjorde vi nog rätt för också, Så här cirka 60 år efteråt ter det sig närmast ofattbart varför vi gick in på en annan tomt. Det fanns ju äpplen på närmare håll – på de egna tomterna.

När jag tänker tillbaka

Karl-Gösta med familjens hund

på mina mer än två decennier i Solhaga, Vikmanshyttans första egnahemsområde, är det med enbart angenäma minnen och känslor. Det var ett privilegium att få växa upp i detta verkliga paradis. Att de som bodde på själva bruket kallade egnahemsområdet för Lerbo och att vi ofta fick hela lerboungarna kan antingen ha berott på avundsjuka eller att det var särskilt lerigt och dant i början. Hur som helst var det en skön epok i mina barna- och ungdomsår.

Vi flyttade till Solhaga

Karl-Gösta framför huset i Solhaga

i oktober 1931, således ett par år efter de första egnahemmens tillkomst. Jag var fyra år och hade givetvis ingen aning om det slit och släp som föregick vår inflyttning. Att röja och åstadkomma en grund för huset med den tidens primitiva eller helt obefintliga hjälpmedel var minsann ingen lätt uppgift för min far Carl, eller Kalle som han kallades. Tänk vad han fick jobba, inte minst med de stenmassor som fanns på den väl tilltagna tomten. Innan vi flyttade bodde vi på bruket, närmare bestämt på Smedjegatan, i samma hus, på samma nivå till och med, fanns nyss nämnda Börje Andersson och hans familj. Jag hade således nära till min ett år yngre lekkamrat. Anderssons kom också till Solhaga så småningom och byggde på den andra sidan av vägen – mitt emot oss. Men innan även & Co blev solhagabo kom han till mej varje morgon dragande sin lilla fyrhjulsvagn. Och det var inte frampå förmiddagen om någon tror det, utan för det mesta vid sjutiden. För Börje var morgonpigg och ofta uppe omkring klockan fem.

Det kommer så många minnen
när man sätter sig ner för att tänka tillbaka. Och det saknas som sagt inte heller dramatiska, för att inte säga bloddrypande inslag. Börjes pappa Filip, som var mycket händig, byggde en liten stuga på gården åt sin far, alltså Börjes farfar. Vi kallade huset för ”gubbens stuga”. Under byggets gång var Börje och jag naturligtvis med och ”kollade läget” och jag förstår nu efteråt att vi ofta var i vägen. Olydiga som vi var klättrade vi också i det knappt halvfärdiga huset och det skulle vi ju inte ha gjort. För naturligtvis gick det på tok… för mej. Jag tappade nämligen taget och föll ner några meter. Till råga på eländet låg det en planka innehållande en vass, men rostig, spik precis där jag slog ner. Och den spiken gick in i min ena (hål)fot så långt den kunde. Tala om precision – och gissa om det gjorde ont. Jag hade vanliga gymnastikskor på mej och skon var till bredden fylld med blod. Det var bara att hälla ur den. Men inte var det fråga om att någon läkare skulle titta på skadan. Det var inte ens aktuellt med sjuksköterskan som fanns på bruket. Och vad jag kan minnas hade jag inte heller några större problem med såret. Det läkte och så var det inte mer med det.

Likadant var det när

Familjen förevigad januari 1957 i samband med mamma Edits 50-årsdag: Ann-Britt, Karl-Gösta, Carl & Edit.

en annan granne och kompis – Allan Elg, som är borta sedan några år – kastade ett hemmagjort spjut mot mej. Det gick in i underläppen och vidare in i tandköttet. Oh, vad jag blödde. Jag var alldeles röd och såg onekligen hemsk ut.
Allan och jag var inte ovänner på något sätt utan goda kamrater. Det som skedde kan tillskrivas barnsligt oförstånd. Vi var ju inte så gamla.
Jag kom då från Westman i Granbo, en äldre man som gjorde trähästar. Mina föräldrar var arga på mej för att jag ideligen gick till Westman och beställde trähästar helt på eget bevåg. Pappa, som sedan fick gå till Westman och betala, förbjöd mej gång på gång men lika fullt gjorde jag om det. När jag passerade familjen Elgs villa hade jag just hämtat en trähäst och gruvade mej för att gå hem. Jag visste ju mycket väl att min entré inte skulle vara alltför populär. Då ropade Allan (som nyss tillverkat ett spjut med en vass spets, av en björk): – Ska jag kasta spjutet på dej? Jag svarade. – Ja, gör det du.
Och spjutet kom och träffade underläppen. Det hade lika gärna kunnat träffa ett öga, så både jag och Allan hade tur. Hur som helst var det på sätt och vis en lyckosam skada. När jag kom hem så fruktansvärt nedblodad blev det givetvis en chock för mamma, som därför glömde att jag hade ännu en trähäst i famnen. Trähästen var förresten så röd av blod att den knappt syntes.

Medan jag håller på med
dramatiska minnen kommer jag också ihåg när jag råkade slå Sture Jansson (också en granne) i huvudet med en hammare. Jag minns inte vad jag höll på med, men jag svingade i alla fall en hammare i luften. Sture kom för nära trots att jag varnat alla i omgivningen för att komma i närheten. Även nu blev det ett enormt blodflöde. Min mamma ringde efter Stures mamma som kom och var mycket nervös. Undra på det. Mamma virade om Stures huvud med flera handdukar men blodet gick genast igenom. Om jag minns rätt skjutsade Stures mor sin blödande son på cykel till sjuksköterskan på bruket. Men han klarade sig också bra.

Nej, nu får det vara nog
med blod. Förr vi hade väldigt roligt i Solhaga, eftersom det fanns gott om barn och ungdom där på 1930- och 1940-talen. Vi delade ofta upp oss i två lag och sparkade fotboll på ”Kostadion”, som vi kallade vår fotbollsplan. Den före detta kohagen – därav namnet – med sina stenar och andra hinder hade nog inte godkänts i något seriesystem. Men vi hade jättekul. Somliga lördagskvällar kunde vi till och med prioritera fotbollen framför dansen i Säterdalen eller Hedemoraparken och det var inte alls ovanligt att någon av papporna stod i målet åt oss. Det handlade överhuvudtaget mycket om idrott, i synnerhet när vi hade sommarlov. Vi löpte, kastade diskus och stötte kula, med mera under mycket enkla förhållanden. Men roligt hade vi.

Min far var trumslagare

K-G (2:a från höger) i Allan Norrlunds orkester

i Cid Rancos dansorkester, (om ofta var hemma hos oss i Solhaga och repeterade), han blåste B-kornett i Vikmanshyttans Musikförening (musikkåren hette så i början) och spelade fiol i en stråkorkester. Det fanns överhuvudtaget mycket musik i mitt liv när jag växte upp, både på pappas och mammas sida. Jag började också spela väldigt tidigt. När jag var åtta år gick jag på gårdarna i Solhaga och sjöng, samtidigt som jag slog takten på pappas bastrumma. Tre år senare blev jag trummis i Bovins kapell, som även innehöll Karl-Gustav Andersson på fiol och Kniv-Sven Larsson på dragspel.
Jag satt även bakom trummorna i Kultisorkestern, Karl-Arnes orkester och Allan Norrlunds orkester, för att inte glömma Musikkåren, Salongsorkestern och Hembygdskören, där jag sjöng tenorstämman. Allt det här startade i Solhaga, liksom revyn och teatern – enbart angenäma minnen.

Men alldeles i början
trivdes jag inte så bra i Solhaga. Jag saknade Börje och längtade överhuvudtaget tillbaka till Smedjegatan. Så när mamma befann sig i övervåningen och pappa var i verket passade jag på att smita. Då var mamma ängslig vilket inte alls var underligt. Det var kolmörkt eftersom d klockan var åtta på kvällen i oktober månad, jag var bara fyra år och hon hade inte aning om var jag var. Hon blev naturligtvis otroligt lättad när Börjas pappa Filip kom tillbaka med den förlorade sonen. För det var tillbaka till Smedjegatan och familjen Andersson som jag knatat.

John Eriksson & K-G efter sista spelningen med Musikkårens ”Jubileumskonsert”.

Jag försvann även en annan gång, men då var jag inte så långt borta. Sanningen att säga befann jag mig nere i källaren och slaktade en stor råtta. Jag hade nämligen varit med min morfar, som var både bonde och slaktare, och sett hur man gjorde. Men inte heller det tilltaget var särskilt uppskattat. Det var ju inte heller den ”döda älgen”. Jag påstod nämligen att det låg ett älgkadaver i skogen och lurade därmed upp ”halva Solhaga” till platsen och ”fyndet”. Behöver jag betona att det inte fanns någon älg, varken levande eller död. Det är en underdrift att påstå att mina följeslagare inte var glada. Och de var självklart i sin fulla rätt.
Allt det här är ju preskriberat nu och framkallar väl ett och annat skratt. För visst fanns det väl en – inte liten – gnutta humor i de 60 – 65 år gamla episoderna.
Och en sak är säker! Solhaga har verkligen begåvats med rätt namn, i varje fall är mina minnen därifrån enbart soliga.

”Solhagasonen” Karl-Gösta Sälgström lämnade det jordiska i mitten av mars månad 2014.