Pestskråp

Här kommer helt klart ett annorlunda minne från förr men som än idag lever kvar, i mindre omfattning ska tilläggas. Det handlar om en gammal ört vid namn pestskråp vars rotstock användes som medel mot pest. ”Pappa” till de ursprungliga odlingarna på bruket var en gång laboratoriechefen John Orup. Denne man, som var verksam tre decennier under 1920-40-talen, hade ett flertal hobbies. Ibland några ganska speciella och den kategorin hörde odlingen av pestskråp. Och intressant är att vissa mindre växtområden finns kvar än idag, utmed Björk-allén. Tack Orop för det!

Vi kan inte underlåta våra kära läsare att komma med några fakta kring ört-växtens möjligheter att bota eller lindra en hel del sjukdomar. Som i många andra sammanhang när gamla medicinalväxter kommer ifråga kan man nog i fler än ett fall ifrågasätta växtens förträfflighet:

-pestskråp anses vara kramplösande och lugnande, dessutom hjärtstimulerande, urin- och svettdrivande samt sårläkande. Det har också brukats som läkemedel vid bland annat feber, astma, förkylning och njurbesvär, olika slags patalogiska cellförändringar och även vid sjukdomar i andnings- organen.

Pestskråp

-pestskråp är nära släkt med hästhov och sedan gammalt har man nyttjat bladen på samma sätt, vid förkylning. Annars är det främst jordstammen, den svarta ”roten” som man laborerat med. I gamla skrifter talas om pulver av torkad rot som man druckit i vin som skydd mot pesten. Därav namnet pestilensrot. Det förekom också att man kokade roten (vanligtvis i vin). Man gjorde på samma sätt som med maskrosrot: torkade, skar i bitar och kokade eller rev till pulver.

Huruvida pestskråpen är till gagn för mäsklighetens fortlevnad är inte känt för oss. Vårt syfte med dessa rader är i stället att berätta om förekomsten av denna ganska så ovanliga örtväxt i Vikmanshyttan. Och det var ju en laboratoriechef Orup som fungerade som dåtidens trädgårdsmästare.

Kuriosa förstås, men ändå en mindre vanlig information, tycker vi…